Efter mitt första besök i Bosnien och då särskilt Sarajevo har jag känt en vag men ihållande längtan tillbaka. Och nu har jag varit där igen och samma känsla tuggar på mig. Jag tänker på människors uppgivna tapperhet, deras lögner och sanningar, på allt avfall som ligger eller flyger omkring, på de arma hundarna, som jag lärt mig titta bort ifrån, fast några minns jag ändå väldigt tydligt, till exempel de där två svarta som låg under balkongen den där natten när det snöade. Och jag tänker på svindlande vackra platser som Mostar eller Baščaršija i Sarajevo.
Det är som om min inre karta har fått ett sug neråt mot Maglaj, Žepče, Nemila, Zenica, Kakanj, Visoko, Podlugovi… Jag vet inte vad jag vill säga med detta men jag vet att det finns en sång om stationen i Podlugovi.
Det handlar förstås mycket om mina tågresor, om hur det ser ut vid stationerna därnere i södern. Det finns sällan några perronger, alla traskar över spåren, ofta genom lera, ofta med tung packning. Det ser så svårt ut. Jag ser gamla människor eller mödrar med små barn. Och hundar.
Och jag är osäker på hur jag ska skriva om detta. Bosnien är så bortglömt i sitt nu. Man minns och talar kanske om dess större katastrofer. Men detta limbo, hur talar man om det?