En gång i veckan, de flesta veckor i alla fall, går jag ett stycke längs Frankopanska strax efter halv fyra på eftermiddagen. Gatan sluttar svagt nedåt i den riktning jag går. När jag går den här sträckan tänker jag oftast bara på själva gatan och vad jag ser längs den. Den här promenaden är visserligen en rutin men en ovanlig eller glest genomförd sådan. Dessutom har den bara pågått i ett knappt halvår.
Igår, för det var igår jag gick där senast, märkte jag att ljuset är tillbaka, att det är full dager vid halv fyra. Och jag tänkte att nu kommer våren.