Mot slutet av kapitliet om arumänerna reser Gauß västerut från Bitola till Kazem. Där tar sällskapet av och kommer in på en väg som blir allt brantare. Till slut når de byn Molovište, som ligger ännu högre upp än Nižepole. En gång bodde här 2000 människor, alla arumäner. Under stora delar av året hade byn nästan bara kvinnliga invånare, eftersom männen var ute på långa vandringar som herdar eller karavanvakter. Under storhetstiden kom ett slags extravaganta gårdfarihandlare till byn två gånger i veckan och försåg människorna där med bra mycket mer än de allra nödvändigaste. Enligt vad Gauß fick reda på fanns det tider då Molovište hade allt som kunde räknas som lyx i Wien, Budapest eller Venedig. På grund av det branta landskapet bedrevs här aldrig något jordbruk, men byn betraktades i gamla tider som rik. Och i reseberättelser från den tiden stod att läsa att här levde de vackraste kvinnorna i landet nästan helt utan män.
I denna by, som idag nästan helt består av ruiner, står en mäktig basilika, som dessutom är nyrenoverad. En av byns söner, Nikola Paligora, hade genom bankaffärer i Wien och Skopje, blivit omåttligt rik och 1996 sände han stora summor pengar till hembyn för att basilikan Sankt Petka skulle få en komplett restaurering. Så kyrkan står där nu som en uppenbarelse från en annan värld mitt i det omgivande förfallet.
Av de en gång över åttahundra praktfulla husen i byn är nu högst ett trettiotal fortfarande bebodda och Gauß beskriver på ett ställe byn som en av de sorgligaste platserna i världen, där de människor som bor kvar, lever bland ruinhögar omgivna av endast vaga spår av gator, torg och broar.
Men medan Gauß beskriver detta sorgligt söndervittrande och övergivna, så skiftar platsens ande steg för steg gestalt inför våra häpna ögon. Vi får veta att byn tillhör djuren lika mycket som människorna. Jättestora vallhundar strosar fridfullt omkring i gränderna och på något som en gång varit ett torg passeras besökarna av en häst, som är på väg någonstans helt och hållet för egen räkning. Och så här beskriver Gauß människorna:
I Moloviste träffade jag bara på vänliga människor. Förstörelsens ort beboddes av lyckliga människor. De som stannat kvar hade hängivit sig åt en munter filosofi. De gick omkring bland ruinerna och skötte om sina blomsterbänkar. När de besökte varandra måste de gå förbi ruiner och grushögar men i deras trädgårdar blommade rosorna.
Jag avslutar min serie om arumänerna med att än en gång visa Kurt Kaindls bild från Molovište. Denna gång nästan helt obeskuren.
PS I den här serien har jag främst baserat mig på Karl-Markus Gauß’ Die sterbenden Europäer i Per Nilsons översättning De döende européerna, utgiven av förlaget Perenn. I övrigt har jag flikat in ett och annat som jag hört, läst eller tänkt om arumänerna eller sådant som mer eller mindre tydligt kunde hänga ihop med dem.