Jag återvänder till eller fortsätter att vistas i kapitlet om sefarderna i Sarajevo i Karl-Markus Gauß’ bok De döende européerna. Nu har jag nått slutet för den här gången och jag vill citera just de sista raderna i det sista delkapitlet. Gauß och några andra österrikare befinner sig i sällskap med David Kamhi, professor i violin. Gauß beskriver honom som en mystiker, en spiritualist, en återuppstånden Savonarola. Kamhi talar ladino till gästerna ända tills de förstår honom. Jag vill föreställa mig hur och gör det.
Vi eller de österrikiska besökarna får av Kamhi veta något om ”Haggadan”, sefardernas i sanning oersättliga kodex som kom till i Zaragoza omkring 1350 och som de fördrivna tog med sig från Spanien. Modiga muslimer som respekterade sina judiska grannar just i deras religiositet hade med risk för livet sett till att Haggadan inte förstördes eller stals. Jag läser andäktigt och får också veta att den sefardiska diktningens historia skrivits av en muslimsk litteraturvetare, Muhamed Nezirović. Och bland de klassiska författare, vilkas verk han räddat nämns Isak Samokovlija och jag känner igen namnet. Kanske från alldeles nyss, för jag lever ju i en ständig ström av berättelser.
Kamhi berättar och berättar och kapitlet går mot sitt slut och jag tror att jag måste ge er slutstycket ordagrant. Så här skriver Gauß:
Vi stod mellan en berömd restaurang, i vilken vi under hela middagstiden varit de enda gästerna eftersom ingen människa i Sarajevo längre hade råd att äta på restaurang, och ruinerna av ett museum som vilken dag som helst kunde falla samman; och mellan restaurangen, som inte längre hade några gäster, och museet, som inte längre härbärgerade några museiföremål, frambesvärjde Kamhi Sarajevo-sefardernas storartade, underbara historia och det stora, underbara broderskap som judendom, islam och kristendom utgjorde, och vi gick nerför berget i riktning mot staden, förbi ruiner, och vid vår sida hade vi den mässande mystikern som visste allt och i sin förtvivlan inte såg någon anledning att misströsta.