Ja, detta är en flik av staden där jag bor och vi är närmare centrum eller det upphöjda Donji grad än man skulle kunna tro. Här finns ännu gröna gräsytor och träddungar. Och vittrande tegelbyggnader som väntar på plötslig undergång eller stilla sönderfall. Inne i bilden anar ingen den skränande, bilbrummande Heinzelova.
Vi kan inte korsa fältet, Londi och jag, – ett stängsel står i vägen – men vi kan gå utmed det och vi kan titta in genom metallmaskorna. Och solen värmer oss och längst borta bakom träden och byggnaderna kan vi, eller i alla fall jag, följa Medvednicas mjuka linje med blicken.