För några dagar sedan var jag på en märklig pjäs av den kroatiska dramatikern Ivana Sajko. Den heter Krajolik s padom eller på tyska Landschaft mit Sturz. Ja, det var Staatstheater Braunschweig som spelade och språken var tyska och kroatiska i ett rätt avancerat växelspel.
New York
Det hela var vad jag skulle vilja kalla mycket impressionistiskt och intensivt. Scenen sluttade brant ner mot salongen. Skådespelarna klängde och klättrade och begöt varandra med färg och rullade in sig i papper. Då och då målade de med några snabba penseldrag upp en scenbild: ett hav, ett fartyg, New Yorks skyskrapor. Ett slags blodomlopp pulserade genom pjäsen. Jag förstod inte mycket, men upplevde en hel del och när jag någon gång kort stängde ögonen hade jag en annan värld framför mig när jag öppnade dem.
På sista tiden har jag sett ett par experimentella ”moderna” pjäser här. Jag tycker mig se vissa likheter mellan dessa. Teater av den här typen är ett slags skapande av bilder och intryck. Skådespelarna behöver ofta vara akrobater eller dansare för de fysiska kraven på dem är höga. Åskådaren bjuds inte något inre skeende, ingen själsspegling, ingen djupare interaktion mellan karaktärerna. Interaktion finns visst men den är mer ett blixtrande skeende på ytan eller något kollektivt, inget sker mellan två eller bland få, utan bland alla.