Jag rättar uppsats efter uppsats och hamnar ibland i ett slags underligt limbo bestående av arbete, hastighet och envishet hårt ihopbuntade – fartblind och hemmablind i ett är jag. ”Nämen, har jag glömt tevattnet?”, far en tanke genom huvudets alla inre kuddar. Och högt säger jag: ”Torrkokar jag vattnet?” Och då väller skrattet upp ur mig, Londi som ligger på sitt ulltäcke under bordet fattar ingenting eller väljer att ignorera saken. ”Haha, torrkoka vattnet? Då är det allvar, eller hur?”, ropar jag obehärskat och närmast euforiskt till rummens väggar. Sedan måste jag till köks.
Du kan inte ana hur mycket vidbränt och torrkokt här har varit under året p.gr.a. (ja du vet). Bränd potatis, löskokt pasta, vidbränd lök, tja man vänjer sig vid allt.
Och ketteln har kokat torrt så många gånger att den släpper ifrån sig svarta flagor.
Välkommen i klubben. Det är tur vi har gas. Annars skulle alla plattor vara sönderbrända vid det här laget.
Nåja, kommer tid kommer minne. Samt ska man vänja sig vid att göra en sak i taget. Aldrig skriva med ketteln på. Numera.
Det är bara så urtråkigt att stå bredvid och ”koka vattnet” när jag ju vet att gasen kan.
Lite tråkighet är bra för tankens rörelser.
Åhhhhhhch
”Watched pot never boils”
En kettles memoarer…
Just med vattenkokning löses problemet med en elektrisk vattenkokare. Den stänger av sig själv då vattnet nått kokpunkten. Dessutom är den snabb. Det finns många modeller att välja mellan.
Haha. Agneta, jag tror att Karin S när hon var här i vintras föreslog att jag skulle köpa en sådan. Jag har inte kommit dit än, har fullt upp med att titta på kastrullen. Och prata goja.