En pausträdet närstående blogg bär namnet …wir sind die Seinen. Som de flesta av er som kommer hit ofta vet är detta en rad ur en Rilke-dikt. Någon gång i början av denna sommar började jag fundera på en svensk översättning eller snarare på att göra ett översättningsförsök av den här under pausträdet i samråd med läsekretsen. Här kommer nu först dikten i original:
Schlußstück
Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.
Och så följer två översättningar till engelskan som jag hittat på nätet:
Conclusion
Death is immense.
Laughing.
We belong to him.
When we think we are in the midst of life.
He dares to weep.
In our midst.
Conclusion
Death is great.
We belong to her
with laughing mouths.
When we believe ourselves to be in the midst of our lives,
she dares to cry
inside us.
Och så här ser mitt svenska försök ut (just nu):
Sammanfattning
Döden är stor.
Vi tillhör honom
med skrattande mun.
När vi tror oss vara mitt inne i livet,
vågar han gråta
inne i oss.
Vilken fin liten dikt!
Finns den på ukrainska?
Ja, jag har precis hittat tva oversattningar av dikten i natet. Tanker gora en sjalv. 🙂
Den vill jag gärna se – även om jag inte förstår ukrainska, men jag kan se hur den tar sig ut grafiskt och sedan kan jag gissa lite runt orden.
Bodil,
jag tycker om din tolkning. Den fångar dikten och dess väsen. Allt är med och ingenting saknas… utom rimmet (”meinen”-”weinen”). Om man härnäst skulle försöka ge sig på det? Aber wie nur?
Och så undrar jag hur du – och alla lyhörda läsare härinne – ser på den skrattande munnen? Är det en mänsklig mun, ett par läppar av kött och blod? Eller snarare en (karnevalsliknande)mask, vars mungipor för evigt pekar uppåt? Det spelar ingen som helst roll för översättningen, men väl för förståelsen av dikten.
Av de engelska tolkningarna underkänner jag ettan. Här har munnen ersatts av ett allmänt skratt. Ordföljden och interpunktionen är alltför egensinniga. Tvåan är mycket bättre, men här undrar man varför döden är en kvinna?
Tack Jens, för dina tankar här. ”Lachenden Munds” låter mycket suggestivt, uttrycket riktigt suger tag i en (fast nu märker jag att ordet ”suga” på svenska har blivit konstigt efter allt som ”suger” på senare tid – jag menar det i en ”pre-allting-suger”-betydelse) och känns ödesmättat. ”Med skrattande mun” ger kanske inte samma känsla, fast det nog ändå har något av det som det tyska uttrycket har i sig i sig. Hur ser du på den skrattande munnen – på det ena eller andra språket?
Rimmen ”Seinen-meinen-weinen” klarade jag inte. Och egentligen finns det ju ett slags rim också i ”Munds-uns” – inte heller det har jag fått till. Kanske går det att hitta en väg till åtminstone någon assonans.
Förresten är ”groß” ett väldigt särskilt ord hos Rilke. Jag tänker på ”Der Sommer war groß” till exempel, men det svenska ”stor” fungerar nog ganska bra, bättre än engelskans ”immense” eller ”great” tycker jag, så det är ju ett slags privilegium att få översätta till just svenska här.
”Med skrattande mun” är säkert den smidigaste tolkningen. Och det stämmer absolut att det finns ett intrikat, halvt dolt, inrim där, ”Munds-uns”. Och en svärm av assonanser och alitterationer.
Ju längre jag stirrar på det tyska originalet – själva skriftbilden – desto mer tänker jag att anhopningen att ”m” och ”w” inte är slumpartad. Utan att de här båda bokstäverna – som ju är varandras spegelbilder – har till uppgift att grafiskt illustrera diktens tema. Liv kontra död, döden som osynlig lever i livet. Det kan man aldrig avbilda på svenska…
Men vad man skulle kunna göra är att jobba mer med alitterationerna. I originalet undrar jag hur befogat verbet ”wagt” egentligen är? Betyder det något i sig eller står det där bara för att, meddelst alitteration, ge ytterligare skjuts åt nyckelordet ”weinen”?
Nu har du, i din tolkning, ”våga” – ”gråta”. Som assonans är det väldigt bra och ska kanske därför behållas? Ett alternativ är annars att hitta något som har en något hårdare, kantigare klang?
Jens, när du säger det här om ”m” och ”w” far min tanke iväg till den proto-semitiska bokstaven ”m” som betydde ”vatten” och sedan vidare till de hebreiska orden ”maim” (vatten) och ”sha-maim” (himmel). Här – och i länken bakom, om du orkar – skrev jag en gång några få rader om detta. Detta får för mig nya betydelsebottnar: vatten och himmel som liv och död. Rilke behöver inte ha tänkt just så, dimensionen finns ändå där.
Under tiden funderar jag över möjliga fler alittertioner och assonser. Det går trögt i det 37-gradiga vädret.
Hej Bodil,
lite sent och efter en del funderande, har jag kommit fram till att din översättning av dikten är den enda möjliga. Och med hjälp av den, kan även en icke tyskspråkig person läsa originalet och få en glimt av Rilkes storhet. Ordens innebörd och diktens vackra klang.
”Lachenden munds” tolkar jag som ”obekymrade, ännu inte medvetna om dödens närhet”.
Och visst är ”munds” och ”uns” avsedda som rim.
Ha en fin dag trots hettan!
Tack Marlena, fast det är nog inte ”den enda möjliga”. Vi får väl se om någon vill binda den tätare rent ljudmässigt.
Här en fransk version av dikten:
«La mort est grande
nous lui appartenons
bouche riante.
Lorsqu’au cœur de la vie nous nous croyons
elle ose tout à coup pleurer en nous»
Ursäkta en filiste i det här sammanhanget, men ”bouche riante” är låter inte dumt…
Märkligt vilket fint rim det gick att åstadkomma i den franska versionen.
grande – riante (med lite god vilja)
appartenons – croyons
och slutligen
tout à coup – nous
och detta extra ”tout à coup” är mer än berättigat (enligt mig)