Idag har jag ännu en gång nöjet att ge ordet till en av mina svenskstudenter här i Zagreb. Valentina läser svenska andra året och ämnet för den här miniuppsatsen var ”En händelse i min barndom”. Tack Valentina!
Jag vet inte när det var, men jag tror att jag var sex, kanske sju. Vi lekte nära havet, kanske var vi tio stycken. Vi gick inte i skolan än, vi var alla absolut fria så vi lekte hela dagen. Det fanns en hamnplats för färjan mittemot husen och det var massor av människor varje sommar som reste till Pelješac. En av de där dagarna såg jag tre barn, lika unga som oss, med en underbart vacker hund. Jag tror det var en husky. Jag ville så gärna prata och leka med dem och deras hund men jag fattade att de inte pratade kroatiska. Jag undrade vilket språk det var och plötsligt uppfattade jag att det var tyska. Jag hade satellit-TV-kanaler hemma, många av dem på tyska, så jag kunde några ord. Jag samlade mod, gick fram till dem och sa: „Tschüs, süß Hund.“ De var en kille och två tjejer och de var alla förvånade, men de var också glada att någon ville prata med dem. De kunde inte engelska och jag kunde bara ett par ord tyska men det var inte viktigt alls. Jag fungerade som översättare, vi lekte hela dagen tills det var mörkt. Det var så roligt och vi var alla så lyckliga och fria. De skulle bestämma en lek, jag skulle fråga „Was ist das?“ och då skulle de beskriva eller visa det. Vi förstod varandra fint nästan utan ord, jag antar att några lekar är internationella. Jag ville fråga dem när de åkte hem, men jag visste inte hur och det var ingen som jag kunde fråga. Så vi skildes på kvällen och vi visste inte om de skulle åka vidare nästa morgon eller inte. Vi gick ut morgonen därpå för att se om de fortfarande var där. Det var de, de höll på att packa, de skulle åka snart, så vi sa farväl och tittade på färjan som lämnade land. Det var mitt första möte och min första kommunikation med någon främmande och jag ska aldrig glömma det. Kanske det är ett av skälen till att jag valde språk som min väg genom livet.
Valentina Kežić
Nästan ofattbart hög nivå för en som läst språket så kort tid.
Tro mig, jag vet. 😉
Gratulerar!
Ja, visst skriver Valentina bra och dessutom är det en fin historia.
PS Jag har nu fått veta att Valentina kommer från Ploče och att färjan därifrån går till Trpanj, så jag passar på att lägga till den informationen, eftersom det kan vara trevligt för läsarna att veta.