Theodor Fontane: Grete Minde

”Grete Minde” (1879) är en av Theodor Fontanes tidigare och mindre kända romaner. Han började med romanskrivandet först när han var i sextioårsåldern och den här romanen hör varken vad gäller tiden eller platsen till hans mest typiska – de flesta av hans romaner utspelar sig i Berlin i hans egen tid. ”Grete Minde” däremot har sin spelplats i småstaden Tangermünde (väster om Berlin – kanske tio mil) och tiden är 1600-talets början. Fontane har till viss del byggt sin roman på en historisk krönika som skildrar en stor brand i Tangermünde 1617. Av somliga betraktas väl ”Grete Minde” som ett slags förspel eller föregångare till de stora romanerna Fontane skrev under sina sista tio-femton år.

Huvudpersonen är titelgestalten Grete Minde, en moderlös flicka, vars mor var spanjorska och just det här utländska draget hos henne betraktades med oblida ögon av svägerskan Trud som var den som styrde i famlijen. Trud ansåg att det fanns något ont och farligt i henne. Den andra huvudpersonen, för det finns två, är grannpojken Valtin, som också han växer upp moderlös och ganska oälskad. Som barn leker de tillsammans och klättrar då och då i hemlighet över staketet mellan trädgårdarna. När det kommer upp i tonåren förälskar de sig i varandra.

Efter att Trude fått en son blir Gretes ställning i familjen ännu sämre än tidigare och hon lider under förtrycket. En gång smiter hon ut för att träffa Valtin och hennes korta frånvaro upptäcks. Trud beskyller Grete för att ha äventyrat sonens liv. Grete säger emot och det hela urartar till en scen.

Trud aber, ihrer Sinne nicht mehr mächtig, erhob die Hand und schlug nach ihr.

Grete war ein Schritt zurückgetreten, und es flimmerte ihr vor den Augen. Dann, ohne zu wissen, was sie tat, griff sie nach dem über der Wiege hängenden Gürtel und schleuderte ihn der verhaßten Schwieger ins Gesicht. Diese, vor Schmerz aufschreiend, wankte und hielt sich mühsam an einem hinter ihr stehenden Tischchen, und Grete sah nun, daß die scharfen Ecken des langen silbernen Gehänges Truds Stirn oder Schläfe schwer verletzt haben mußten, denn ein Blutstreifen rannn über ihre linke Wange. Aber sie schrak vor diesen Anblick nicht zurück und hatte nichts als das doppelt selige Gefühl ihres befriedigten Hasses und ihrer errungenen Freihet. Ja, Freiheit! Sie war dieses Haus nun los. Denn das stand fest in ihrer Seele, daß sie nicht länger bleiben könne. Fort. Gleich. Und sie flog die Treppe hinab und über Flur und Hof in den Garten.

…

Men Trud som inte kunde behärska sig längre, höjde hande och slog efter henne.

Grete hade tagit ett steg tillbaka och det flimrade för hennes ögon. Så plötsligt, utan att veta vad hon gjorde, grep hon efter skärpet som hängde över vaggan och slungade det i ansiktet på den hatade svägerskan. Denna skrek till av smärta och vacklade och höll sig mödosamt fast i ett litet bord som stod bakom henne och Grete såg nu att de vassa hörnen på det långa silverhänget måste ha skadat Truds panna eller tinning svårt, för en blodstrimma rann över hennes vänstra kind. Men hon ryggade inte tillbaka för anblicken och hon fylldes av ett dubbelt lyckorus av tillfredsställt hat och uppnådd frihet. Ja, frihet! Hon var färdig med det här huset nu. För hennes inre stod det klart att hon inte kunde stanna längre. Bort. Genast. Och hon flög nerför trappan och genom hallen över gårdsplanen ner i trädgården.

Detta är brytpunkten i historien. Någon timme senare är Grete och Valtin på flykt.

Som ni säkert anar kommer det hela att sluta illa, men än finns det år kvar att leva för dem. Kanske berättar jag mer en annan dag…