Meddelande

Nej, vi reste inte till Litauen och till Greifswald kom vi inte heller. Vi höll på att komma mycket längre bort, men vi överlevde alla tre och ingen har ha fått några bestående men, verkar det som. Inga fysiska i alla fall. Tror vi.

Tillvaron skars isär vid en plötsligt uppkommen linje – den vardagliga världen där vi undrade om vi skulle hinna i tid till färjan fanns på ena sidan, på den andra fanns de dova metalldunsarna och den fasansfulla dånande rusningen uppåt uppåt, flygfärden, rasslandet genom buskar och den slutliga marktagningen, de skrämmande stora vita bubblorna som smällde och svällde upp emot oss, brandlukt. Bältet loss, dörrhandtaget, ena handen grep handväskan på ”egen hand”, ut, till bakdörren, nej, den är fast! In i bilen igen – Londi! Hoppa! Hon hoppar, hon kommer ut. R. är också ute. Vi ligger på marken. Lever du? Ja. Ja.

Det kommer folk, sjukvårdare, ambulanser. Nej, jag åker ingenstans utan min hund! En man (en turist?) fotograferar oss, bilvraket, jag vinkar (föraktfullt nerifrån marken). Båren gungar nerför backen, ramlar jag? Nej. In i ambulansen. Var är min hund? Jag hör frasandet när det klipper sönder kläderna på mig. Nej, inte jackan! Så är huvudet låst i en ”nackspärr” (det heter något annat). Sirenerna skränar, nålar sticks in i armarna och kanske någon annanstans också. Det går inte att veta.

Lunds lasarett, akutmottagningen: Jag ser bara rakt uppåt. Jag hör R. skrika att han inte vill ha någon ”nackspärr” (han använder ett annat ord), vi har ju inte voltat. Sedan tystnar han. Någon skriker ajajajajaj. Någon annan rosslar. Jag skriker. Folk rusar hit och dit, bårar och sängar vimlar omkring. Jag ser bara uppåt. Jag åker till röntgen och åker in i ett rör, tror jag. Sedan är jag tillbaka i kaoset på akuten. Timmarna går. Jag kan inte andas, skriker jag, jag måste kissa. Nu fäur du looongna daij!! Jag sliter av mig nackspärren, så att kardborrlätet river i luften. Någon skäller. Jag hör skrik och gnissel. Timmarna går. Det kommer en läkare och jag får veta att jag har två kotfrakturer, men att det är ”stabilt”. Han ritar upp kotorna för mig. Jag får mer smärtstillande. Jag får ett recept med mera sådant. Jag får på mig sjukhuskläder, tappar receptet, får veta att R. är allvarligare skadad. Själv ska jag ut. Jag virrar genom korridorer, åker hiss, ska till djursjukhuset. Jag beställer en taxi fyra gånger och lyckas till sist fixera en taxichaufför med blicken. Vi åker till djursjukhuset, hämtar Londi, som är oskadd, men lite desorienterad. Vi tar med taxichaufförens hjälp in på Lundia, ett hotell mellan stationen och sjukhuset. Vi får ett rökrum, eftersom hundar räknas som rökare. På hotellet arbetar två av världens bästa receptionister – det vet jag nu, fast de får förstås inte bestämma över sådant som rökrum och hundrum.

Och det där med individens odelbarhet verkade under de här dagarna (vilka?) bara vara en mödosamt ihoptråcklad strumpa med massor med hål i. Ibland var den rationella framme, ibland – ofta – den förvirrade med minnet som hela tiden halkade av, ibland den panikslagslagna, ibland den sentimentala, ibland den helt apatiska, ibland några andra. Det var den förvirrade som tappade medicinreceptet (som hon tror heter ”kvittot”) på vägen ut genom sjukhusets korridorer, det var den rationella som envist provade sig igenom jacka efter jacka – i stället för den de klippte sönder i ambulansen – trots att ryggen inte alls var med, tills hon hittade en ”bra”. Det var den panikslagna som höll på att göra taxifärden mellan sjukhus och djursjukhus omöjlig.

Och tiden blev en ogripbar haltvål som gled hit och dit. Idag? Fredag? Fem timmar? På natten?

16 kommentarer till “Meddelande”

  1. Tack! Jag skrev det här för att kanske kunna se lite klarare eller för att skava bort det mest påträngande otäcka. Nu vilar mig igenom den här julen.

  2. Så skönt att höra att det ändå verkar ha gått bra med er alla tre.

    Vila och återhämtning önskar jag er.

  3. Fast zu spät, aber dennoch frohe Weihnachten! Wie gut zu hören, dass ihr halbwegs wohlbehallend wieder zu Hause seid!

  4. Danke, Constanze,
    ja, es geht uns jetzt schon so einigermaßen und nach und nach wird es wieder besser. Wir essen, wir schlafen und wir bekommen viel Hilfe.

  5. Det tog en stund innan jag begrep vad som hänt dig och de dina, herre min skapare, vilken fruktansvärd upplevelse. Skönt att inte klockan klämtade för någon av er ändå. Hoppas ni hittar hem i livet igen…

    Julkram, Michael

  6. Tack, Michael,
    det tar väl tid att hitta tillbaka för chocken sitter djupt, men så småningom går det nog.

    Kram
    Bodil

  7. Men herregud vilken upplevelse! Skönt att ni klarade livhanken ändå. Hoppas att det ordnar sig för er och att ni blir helt återställda.
    /Susanne

  8. Susanne, tack,
    ja, visst hade vi tur mitt i hela eländet, men det där hemska med turen sticker gång på gång upp huvudet och talar om vad som kunnat hända i stället. Jag undrar hur lång tid det tar att komma förbi.

    PS Kanske Blombergs dikt om snöblommorna är något för dig som snöflinga…

  9. Tack och lov att ni klarade er om än med en del blessyrer som förhoppningsvis läker ut. Det tar säkert rätt lång tid innan olyckan slutar att snurra i tankarna.

    Det som hände går ju inte att ändra, men jag tror att man — i sådana här sammanhang själv, efter att en tid förflutit — delvis kan styra en del av hur man tänker kring det inträffade eller vilken plats det får ta i vardagen.

  10. Tack, Agneta,
    ja, du har nog rätt i att det så småningom kommer att vara lättare att hantera de där bilderna. Kanske skavs de av lite undan för undan om man minns dem om och om igen, så att de blir mindre konturskarpa och vassa.

  11. Ja, den var fin. Och du tar som vanligt vackra bilder.
    Skönt att det går åt rätt håll för dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *