Klockan är strax efter sju och det ljusnar sakta över hav och land. Vi strövar omkring på Subbeberget och ser ut över de yttersta klipporna där. Sedan fortsätter vi mot söder, mot Stora Apelviken. Längst ut i fjärran skymtar Rödskär. Vi går och går, ner till vattnet, upp till det gamla vattentornsparet Albert och Frida, runt bland låga krypekbuskar. På hemvägen går vi i sanden utmed Lilla Apelviken. Så här om senhösten får också hundar vara här och man märker nästan inte att det stora fashionabla Kusthotellet finns där bakom dynerna…
Det är en stilla lycka att vandra så här – hund och människa – långt bort ifrån allt egendomligt balanserande på tunna slippriga spänger av ”folklighet”, ”elitism”, ”blabla-normativitet”, ”maktordningar”, ”mångfald”, "mingel", ”vanliga människor” och ”segregering”.
…
PS I Salongen har vi just påbörjat en liten textserie som har sin utgångspunkt i Kerstin Ekmans essäsamling ”Herrarna i skogen”. Fler skribenter är välkomna att skicka in texter.