För en liten tid sedan hittade jag ett litet paket i min brevlåda. Jag såg att avsändaren var Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Nyfiken och lite förvånad öppnade jag paketet och fann en tunn rödbrun bok. Med boken följde ett litet handskrivet brev – det är inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. I brevet stod det:
Eftersom jag råkade se din essä om KJ ”Återupptäck kritikern Klara Johanson” på nätet tänkte jag att vår lilla skrift om KJ:s boksaming hos oss (Nobelbiblioteket) kunde intressera.
Med vänliga hälsningar
Lars Rydquist
Tack, säger jag. Det är en vacker bok på det där anspråkslösa och sobra sättet som inte ramlar över en med glans, glitter och volanger. Kan det då vara något att läsa om Klara Johansons böcker? Ja.
Boken innehåller förutom ett kort förord av Horace Engdahl två artiklar på ungefär tjugo sidor var, en av Ellen Löfmarck, ”Det sista bokrummet” (publicerad i ”Ord och Bild” 1952), och en av Anna Bohlin, ”Reflex”. Av de här båda artiklarna är det Löfmarcks som tilltalar mig mest, dels för att den till sin ton är sakligare och på något vis anspråkslösare, dels för att den hela tiden handlar om boksamlingen.
De senaste dagarna har jag mer läst än skrivit här under pausträdet. Att citera är för mig ett sätt att läsa noga. Idag blir det också en ”lästext” här. Så här skriver Ellen Löfmarck om KJ:s boksamling någon sida in i sin artikel:
Den är inte så betydande till omfånget – omkring tretusen band – och inte heller är det någon boksamling i bibliofil mening. Originalupplagor och gamla duodeser trängs med band ur Everyman’s library. Den kan tyckas hopkommen på måfå men snart märker man att bakom den finns en enda tanke, den tanke som också ledde KJ:s författarskap: ”Befatta dig aldrig med annat än det som djupt angår dig!” Och det är som uttrycksform för en av våra mest originella och exklusiva litterära personligheter denna boksamling har sitt största intresse.
Jag bläddrar lite och stannar – inte överraskande – vid Goethehyllan:
Hedersplatsen på KJ:s bokhyllor har Goethe. Goethesamlingen upptar mer än tvåhundra band och här har KJ medvetet strävat efter en allsidig belysning av Goethes diktning och personlighet.
Löfmarck saknar dock något i Goethehyllan, nämligen den italienske filosofen Benedetto Croces arbeten om Goethe, eftersom KJ ju ägnade mycket tid åt Croces Goethestudier och även översatte en del av dessa skrifter. Nå, böcker kan ju förkomma eller lånas. (Här har jag förresten läs-skrivit lite om KJ-Croce-Goethe.)
Vi går vidare och stannar upp vid ett KJ:citat som tar oss till platsen för hennes böcker Emily Dickinson:
En mänsklig stämma i boklabyrinten – sällsporda och ljuva händelse! … världen öppnar en rämna mot ojordiskt ljus och alla höga vittnesmål bekräftas med en ny ed. När jag en kväll mötte Emily Dickinson ströks plötsligt en ursinnig migrän av mitt huvud.
Och Löfmarck presenterar hyllans bevånare:
Av Emily Dickinson finns alla tre serierna ”Poems” från nittiotalet, ”The single Hound” (1914) och – 1894 års ”Letters”! Om det över huvudtaget finns några fler exemplar av denna sällsynta bok i Europa kan det inte vara många.
Så går Löfmarck till en annan hylla och plockar ut ett exemplar av ”Huckleberry Finn” och låter därvid ett par ord om KJ:s skribentsignatur ”Huck Leber” falla – en av hennes signaturer – för att sedan fälla upp ett KJ-citat som passar in:
I naturvetenskap och därmed befryndade ämnen förmodar jag att ”il faut tout dire”. Men i allt annat bör man skriva ungefär en tiondel av det man vet. Resten må strömma ut mellan raderna och bilda atmosfär kring det sagda.
Vi kommer till Amiel och det franskspråkiga:
Ingen franskspråkig författare har stått KJ:s hjärta så nära som Amiel. Av fransk litteratur finns i boksamlingen omkring 175 band. Det är nästan bara franska sjuttonhundratalsklassiker i tidiga upplagor, främst Voltaire i vacker duodesupplaga:
Det är synd att Voltaire skall ha slösat bort så mycket av sin visserligen långa tid på att snickra tragedier. På hans prosa kunde jag aldrig ledsna om den så fyllde de hundra volymerna i min upplaga.
Med ett stycke privatfilosofi och en sväng tillbaka till Emily Dickinson låter Löfmarck så sin text sluta:
De lyckligaste människorna är de som kan göra ensamheten fruktbar för sig själva. De största människorna är de som kan göra den fruktbar för andra. Ur den synpunkten har man rätt att räkna Klara Johanson till de stora människorna. Ingen kan räkna henne till de lyckliga. Men när jag slog upp Emily Dickinsons ”Poems” och fann en pressad prästkrage vid dikten om den aristokratiska själens ensamhet, fick ändå här i KJ:s bokrum den första raden en ny och generösare innebörd.
The soul selects her own society.
För att inte vara alldeles förskräckligt orättvis, vill jag nu också ger er någon liten inblick i Anna Bohlins del av boken. Jag låter henne knyta an (eftersom hon faktiskt gör det) till Löfmarcks rader om prästkragen. (Vi får intrycket att hon här står och bläddrar lite hit och dit i några av KJ:s böcker.)
Sidorna är snopet rena. Inte ens de böcker hon recenserade har några spår av arbete. Den pressade prästkrage, som Ellen Löfmarck fann i Emily Dicksons ”Poems”, blir därmed ett så mycket starkare uttryck, och naturligtvis ligger den ännu kvar.
Fast Bohlin hittar några undantag från ”fläckfriheten: I Fredrika Bremers ”Hemmen i den nya världen” och i Amiels ”Fragments d’un Journal intime” hittar hon några svaga blyertssteck.
Bohlin håller oss kvar en stund vid Kierkegaardhyllan i samlingen och funderar där lite över Kierkegaars ”hemlighet”, som hon anser att KJ kommit på spåren. Nå, hemligheter ska man inte berätta hur som helst, så jag tar ett språng genom Bohlins text och låter i stället Bohlin berätta om sin syn på KJ:s syn på Otto Weininger:
Även den för dåtidens kvinnor så själsknäckande Otto Weininger kunde vinna viss respekt hos KJ – förmodligen eftersom homosexuella individer i hans system utgör en central och överlägset begåvad kategori i den mänsklighetens skala av sexuella mellanformer, som han föreställde sig. Weiningers digra opus ”Geschlecht und Charakter” (1904) fyller sin plats i samlingen, trots att den intar en öppet misogyn hållning och fråntar kvinnan alla positiva bestämningar – den absoluta kvinnan har helt enkelt inget Jag – utom sexualiteten, kvinnans enda existensberättigande. Många intellektuella kvinnor tappade självförtroendet, andra reagerade med motskrifter (Emilia Fogelklou hörde til dem som både förlorade självförtroendet och skrev svar), men Klara Johansons kåserifigur Huck Leber påpekade att kvinnan hos Weininger är en idealtyp. Verkliga kvinnor är det inte fråga om:
Han afbildar med ganska säkra streck det gängse kvinnoidealet, precis detsamma som aldrig förfelar att tjusa den stora publiken av båda könen – skillnaden är bara den att han pekar på det och utbrister: ”Se, en så’n ryslighet!” Jag är en fridsam och medlande person, och jag nöjer mig med att betänksamt instämma: ”Ja, det är verkligen inte fullt så vackert, som man trodde.”
Nej, vem ska orka läsa den här långa tarmen – adesso basta! Fast jag vill ändå avrunda på som jag inbillar mig passande sätt – med ett citat av KJ som Bohlin har med i sin text:
En skriftställare skulle bruka alla sina upplevelser utan att begå bikt. De skulle vara källa och bakgrund och näring, särprägla stilen och omsvepa läsaren med en atmosfär. Men därtill fordras ett transsubstantiationsunder: att blodet förvandlas till vin.
Och – för att jag inte kan låta bli – se här en länk till mitt eget KJ:bibliotek, Klara Johanson igen – en textsammanställning.
Bodil, ”den långa tarmen” var utmärkt läsning denna blöta höstlördag.
Hej Agneta och tack!
Ja, denna lilla lilla boken lockade fram en lång lång tarm. Här är det halvgrått.
Vilken trevlig och omtänksam gåva! Även Gbg är grått idag.