Finns det fortfarande människor som ger sig ut på liftarturer i den här delen av världen? Som reser på tummen på riktigt, menar jag. Några gånger under senare år har jag ställt mig den frågan. Nu vet jag att det gör det, men många kan de nog inte vara.
På en rastplats någon mil från Helsingborg, där vi stannat för att Londi skulle få röra lite på sig och vi också för den delen, dök det upp två unga människor med ryggsäckar. De talade norska och de frågade om de kunde få åka med ett stycke, till Helsingborg kanske. På en pappskylt på den unge mannens ryggsäck stod det med stolta bokstäver: PARIS. Jag sa att hunden hade sin plats i baksätet och att det var lite hundigt där, men om det gick bra kunde de gärna få följa med. Det gick bra, sa båda. De berättade att de kom från en by utanför Trondheim och att de varit på väg i tre, nästan fyra dagar. Och nu hade de stått i kylan och vinden i en bra stund. Vi tittade lite på kartan – vi själva var på väg till en plats i sydöstra hörnet av Berlin – och kom fram till att de kunde åka med till den punkt på Falster där vägen mot Rødby viker av från vägen till Gedser.
De klev på och satte sig på varsin sida om Londi. Alla tre makade ihop sig på ett mjukt och självklart sätt och jag tror att de unga liftarna njöt av hundvärmen. Efter några ögonblick sov båda djupt. Jag kikade lite bakåt på deras byxben, de var av ett stadigt tyg, ett slags vindtyg, aningen fläckat – var hade de sovit de gångna tre nätterna? Jag kände att det inte kunde ha varit på något hotell eller pensionat. De luktade på ett sätt som jag inte var van vid längre – inte alls illa, de luktade som unga djur. Jag tänkte på min egen liftartid för länge sedan och kände en vag önskan att vara en av dem, tjugo år, på väg till Paris utan någonting nästan. Jag såg att flickan höll något i handen och jag vred på huvudet lite till. Det var en papperslapp med några ord skrivna med kulspets på ena sidan, kanske en lista eller en adress. De har nog inga mobiltelefoner, tänkte jag. De har nog precis bara det som man hade för länge sedan.
Vid avtagsvägen mot Rødby stannade vi och de två liftarna tumlade av ännu fulla av sömn och tackade yrvaket. Genom rutan såg jag hur de liksom ruskade på sig innan de slängde upp ryggsäckarna på ryggarna. Jag vinkade lite.
