En sista gång tänker jag publicera en text ur min Borchert-översättning här – resten överlåter jag åt dem som vill att själva läsa i boken, eftersom den ju finns nu. Jag har tänkt mig det ganska långa prosastycket ”Maskrosen” som en lämplig ”grande finale”. Först ger jag inledningsraderna på originalspråket och sedan följer – under bilden – översättningen i dess helhet:
Die Hundeblume
Die Tür ging hinter mir zu. Das hat man wohl öfter, daß eine Tür hinter einem zugemacht wird – auch daß sie abgeschlossen wird, kann man sich vorstellen. Haustüren zum Beispiel werden abgeschlossen, und man ist dann entweder drinnen oder draußen. Auch Haustüren haben etwas so Endgültiges, Abschließendes, Auslieferndes. Und nun ist die Tür hinter mir zugeschoben, ja, geschoben, denn es ist eine unwahrscheinlich dicke Tür, die man nicht zuschlagen kann. Eine häßliche Tür mit der Nummer 432…
Maskrosen
Dörren gick igen bakom mig. Det händer väl ganska ofta att en dörr stängs bakom en – också att den blir låst kan man föreställa sig. Ytterdörrar till exempel blir låsta och då är man antingen innanför eller utanför. Också ytterdörrar har något så här slutgiltigt, orubbligt, utlämnande. Och nu har dörren bakom mig blivit igenskjuten, ja, skjuten, för det är en otroligt tjock dörr, som man inte kan slå igen. En ful dörr med numret 432. Det är det speciella med denna dörr att den har ett nummer och att den är beslagen med järnplåt – det gör den så stolt och avvisande; den låter sig inte luras till något och de innerliga bönerna rör den inte.
Och nu har man lämnat mig ensam med den här varelsen, nej, inte bara lämnat mig, man har spärrat in mig tillsammans med den varelse, som jag är mest rädd för: Med mig själv.
Vet du hur det är, när du blir överlämnad åt dig själv, när du blir lämnad ensam med dig själv, utlämnad åt dig själv? Jag kan inte säga att det nödvändigtvis är fruktansvärt, men det är ett av de sällsammaste äventyr som vi kan vara med om i den här världen: Att möta sig själv. Att mötas som här i cell 432: naken, hjälplös, koncentrerad enbart på sig själv, utan attribut eller möjlighet att komma undan och utan möjlighet att handla. Och det är det mest förnedrande: Helt utan möjlighet att handla. Att inte ha någon flaska att dricka ur eller slå sönder, ingen handduk att hänga sig med, ingen kniv att bryta sig ut med eller skära igenom ådrorna med, ingen penna att skriva med – att inte ha något – utom sig själv.
Det är förbannat lite i ett tomt rum med fyra nakna väggar. Det är mindre än spindeln har, som pressar fram ett slags rep ur bakkroppen och sedan kan riskera sitt liv från det mellan fall och räddning. Vilken tråd fångar upp oss om vi faller?
Vår egen kraft? Fångar en gud upp oss? Gud – är det kraften som låter ett träd växa och en fågel flyga – är Gud livet? I så fall fångar han väl upp oss ibland – om vi vill det.
När solen tog sina fingrar från gallerfönstret och natten kröp fram ur vrårna, kom något fram till mig ur mörkret – och jag tänkte att det var Gud. Hade någon öppnat dörren? Var jag inte längre ensam? Jag kände att något är här och det andas och växer. Cellen blev för trång – jag kände att murarna måste ge vika för det som var där och som jag kallade Gud.
Du, nummer 432, lilla människovarelse – låt inte natten berusa dig! Din rädsla är hos dig i cellen, ingenting annat! Rädslan och natten. Men rädslan är ett vidunder och natten kan bli fruktansvärd som en vålnad, när vi är ensamma med den.
Där snurrade månen över taken och kastade ljus över väggarna. Din apa! Väggarna är lika trånga som någonsin och cellen är tom som ett apelsinskal. Gud, som de kallar den gode, är inte där. Och det som var där, det som talade, var i dig. Kanske var det en gud som kom ur dig – det var du! För du är också Gud, alla, också spindeln och makrillen är Gud. Gud är livet – det är allt. Men det är så mycket att han inte kan finnas mer. Och resten är ingenting. Men detta intet överväldigar oss ofta.
Celldörren var lika stängd som en nöt – som om den aldrig hade varit öppen och om den visste man att den inte gick upp av sig själv – att den måste brytas upp. Så stängd var dörren. Och jag störtade ensam med mig själv ner i det bottenlösa. Men då skrek spindeln till mig som en sergeant: Vekling! Vinden hade slitit sönder dess nät och den pressade med myriver ur sig ett nytt och fångade in mig, sextiotvåkilosbjässen, i sina skira trådar. Jag tackade den, men det tog den ingen som helst notis om.
Jag börjar vänja mig vid mig själv. Man prackar så lättsinnigt på andra människor sin egen person samtidigt som man knappast kan stå ut med sig själv. Men så småningom började jag tycka att jag var riktigt underhållande och rolig – jag gjorde dag som natt de märkligaste upptäckter hos mig.
Men jag förlorade under den långa tid som gick sambandet med allt, med livet, med världen. Dagarna droppade snabbt och regelbundet av från mig. Jag kände hur jag undan för undan löstes från det verkliga livet och blev fylld med mig själv. Jag kände hur jag kom allt längre bort från den här världen, som jag alldeles nyss hade trätt in i.
Väggarna var så kalla och döda att jag blev sjuk av förtvivlan och hopplöshet. Man skriker väl ut sin nöd under några dagar – men om ingenting svarar, tröttnar man snart. Man bankar väl några timmar på vägg och dörr – men om de inte öppnas, blir knytnävarna snart ömma och den lilla smärtan blir då den enda glädjen i denna ödslighet.
Det finns visst ändå inget slutgiltigt i den här världen. För den högmodiga dörren hade öppnat sig och många andra hade också gjort det och var och en av dem knuffade ut en skygg, orakad man som hamnade i ett långt led på en gård med grönt gräs i mitten och gråa murar runt omkring.
Då exploderade ett skällande runt omkring oss och mot oss – ett hest skällande från blåa hundar med läderremmar runt magen. De höll oss i rörelse och var själva ständigt i rörelse och skällde oss fulla med rädsla. Men när man hade tillräckligt med rädsla i sig och blev lugnare, märkte man att det var människor i blåa, bleka uniformer.
Man gick runt runt. När ögat hade övervunnit det första uppskakande återseendet med himlen och vant sig vid solen igen, kunde man kisande skönja att många travade på lika sammanhangslöst och andades lika djupt som man själv – sjuttio, åttio man kanske.
Och hela tiden runt runt – i träskorytm, klumpigt, förskrämt och ändå för en halvtimme lite gladare än annars. Om det inte hade varit för de blåa uniformerna med skällandet i ansiktet, hade man kunnat trava på så där i evighet – utan förflutet, utan framtid: Njuta av nuet helt och fullt: andas, se, gå!
Så var det till en början. Nästan en fest, en liten glädje. Men i längden – om man i månader njuter utan att göra någon enda ansträngning – börjar man tappa greppet. Den lilla lyckan räcker inte längre – man tröttnar och de dystra dropparna i den värld, som vi är utlämnade åt, faller i vårt glas. Och så kommer den dag, när vandringen runt runt blir till en plåga och man känner sig förlöjligad under den höga himlen och han som går framför och han som går bakom känns inte längre som bröder eller olyckskamrater, utan som vandrande lik, som bara är där för att äckla oss – och bland dem är man som en spjäla utan ansikte i ett ändlöst spjälstaket, ja, och de ger oss snarare en känsla av illamående än något annat. Så blir det när man i månader går runt mellan de gråa murarna och blir sönderskälld av de bleka, blåa uniformerna.
Mannen som går framför mig har varit död länge. Eller så är han en rymling från ett vaxkabinett och drivs nu av en underlig demon till att uppföra sig som en normal människa – och ändå är han säkert död sedan länge. Ja! Det är nämligen så att hans flint, som är kringvuxen av en fransig krans av smutsgråa hårtussar, inte har den flottiga glans som levande flintskallar har, där sol och regn ännu kan kasta en matt spegelbild – nej den här flinten är glanslös, glåmig och matt som av tyg. Om inte hela det här framför mig, som jag inte vill kalla människa, den här plagiatmänniskan, om inte den skulle röra sig, skulle man kunna ta den här flinten för en livlös peruk. Och inte ens en lärd mans eller en stor drinkares peruk – nej, på sin höjd en pappershandlares eller cirkusclowns peruk. Men seg är den, den här peruken – den kan av ren elakhet inte lämna sin plats, för att den anar att jag som går bakom den, hatar den. Ja, jag hatar den. Varför måste peruken – jag vill nu en gång kalla hela mannen så, det är enklare – varför måste den gå där framför mig och leva, medan unga sparvar som ännu inte vetat något om flygandet, dödsstörtar från takrännan? Och jag hatar peruken, för att den är så feg – så förfärligt feg! Den känner mitt hat medan den travar på så där fånigt framför mig, hela tiden i cirkel, i en liten liten cirkel mellan gråa murar, som inte heller har något hjärta för oss, för annars skulle de en natt vandra iväg i hemlighet och ställa sig runt palatset där våra ministrar bor.
Jag har funderat länge på varför man har satt peruken i fängelse – vad kan den gjort sig skyldig till för något – den, som är för feg för att vända sig om mot mig, när jag hela tiden plågar den. För jag plågar den: Jag trampar den jämt och ständigt på hälarna – med avsikt förstås – och så ger jag ifrån mig ett äckligt ljud med munnen som om jag spottade hektovis med lungslem mot hans rygg. Den rycker till av obehag varje gång. Trots det vågar den inte vända sig om helt och hållet efter sin plågoande – nej, det är den för feg för. Den vänder sig bara ett par grader bakåt i min riktning med stel nacke, men den halva vridning som skulle behövas för att våra ögon skulle mötas vågar den inte göra.
Vad kan den ha ställt till med? Kanske har den förskingrat eller stulit? Eller har den väckt allmän förargelse på grund av någon sexuell snedtändning? Ja, kanske det. En gång hade den gripen av en pervers drift slunkit ut ur sin feghet in i en idiotisk brånad – ja, och nu travade den på framför mig, hemligt förnöjd och samtidigt förskräckt över att en gång ha vågat något.
Men jag tror att den nu i hemlighet darrar, för att den vet att jag, dess mördare, går bakom den! Åh, jag skulle med lätthet kunna mörda den och det skulle kunna ske alldeles obemärkt. Jag hade bara behövt sätta krokben för den, då skulle den ha snavat framstupa med sina alldeles för stela styltben och den hade då antagligen slagit ett hål i skallen – och då skulle luften ha gått ur den med ett flegmatiskt pfff… som från ett cykeldäck. Huvudet på den skulle ha spruckit på mitten som vitgult vax och de få dropparna rött bläck därifrån hade sett löjligt förljugna ut som hallonsaft på en blå sidenblus på en nedstucken komediant.
Så våldsamt hatade jag peruken, en man vars nuna jag aldrig sett och vars röst jag aldrig hört – det enda jag var lite närmare bekant med var en unken malmedelsaktig lukt. Säkert hade han – peruken – en mild, trött röst utan all lidelse, lika kraftlös som hans mjölkiga fingrar. Säkert hade han samma utstående ögon som en kalv och en tjock, hängande underläpp som hela tiden skulle vilja äta chokladpraliner. Det var en lebemans mask, utan storhet och med en pappershandlares mod, vars barnmorskehänder ofta inte hade gjort något annat på hela dagen än föst ner sjutton pfennig för ett skrivhäfte från butiksdisken.
Nej, inte ett ord till om peruken! Jag hatar den verkligen så, att jag lätt skulle kunna hetsa upp mig till ett raseriutbrott, som skulle kunna avslöja mina svagheter i onödan. Nog. Slut. Jag ska aldrig mera prata om den, aldrig!
Men om någon, som du gärna skulle vilja tiga om, ständigt går med knäande steg framför dig som till en trånsjuk melodi, då blir du inte av med honom. Som en klåda på ryggen på ett ställe dit du inte når med händerna, får han dig gång på gång att tänka på honom, att känna av honom, att hata honom.
Jag tror att jag ändå måste mörda peruken. Men jag är rädd att den döde skulle spela mig ett gräsligt spratt. Han skulle plötsligt med ett vulgärt skratt påminna sig om att han ju tidigare varit cirkusclown och vältra sig upp ur sitt blod. Kanske lite generat, som om han inte hade kunnat hålla tätt. Huvudstupa skulle han sprattla fram över fängelsemanegen och möjligen skulle han ta vakterna för krumbuktande åsnor som han skulle reta till vansinne för att sedan i låtsad skräck hoppa upp på muren. Därifrån skulle han sedan räcka ut tungan som en skurtrasa mot oss och försvinna för alltid.
Det går inte att föreställa sig allt det som skulle hända, om var och en skulle tänka på vad han egentligen är.
Tro nu inte att mitt hat mot honom som går framför mig, mitt hat mot peruken, är ihåligt och utan orsak – åh, man kan komma i situationer där man kokar över så av hat och svämmar över sina egna gränser, att man efteråt nästan inte hittar tillbaka till sig själv – så har hatet fördärvat en.
Jag vet, det är svårt att lyssna på mig och att känna med mig. Du ska inte heller lyssna som om man läste något av Gottfried Keller eller Dickens för dig. Du ska gå med mig, gå med mig i den lilla cirkeln mellan de obevekliga murarna. Inte gå bredvid mig i tanken – nej, kroppsligen ska du gå bakom mig. Och då kommer du att se hur snabbt du lär dig hata mig. För om du vankar med oss (jag säger ”oss” nu, för att vi alla har detta ena gemensamt) i vår ländlama krets, då är du så tom på kärlek att hatet skummar upp i dig som ett mousserande vin. Och du låter det också skumma, bara för att inte längre känna den här fasansfulla tomheten. Och tro bara inte att du med tom mage och tomt hjärta kommer att vara upplagd för särskilt människovänliga handlingar!
Så kommer du alltså att hasa efter mig tömd på allt gott och i månader kommer du att bara ha mig framför dig, min smala rygg, den alltför veka nacken och den tomma byxbaken, som enligt anatomins lagar egentligen borde innehålla något mer. Allra mest kommer du att tvingas se på mina ben. Alla som går bakom ser på benen på den som går framför och rytmen i hans steg kommer att tvinga sig på dem och övertas av dem, även om den är främmande och obekväm för dem. Ja, och då kommer hatet att anfalla dig som ett svartsjukt fruntimmer, när du märker att jag inte har någon gång. Nej, jag har ingen gång. Det finns faktiskt människor som inte har någon gång – de har flera stilarter som inte kan komma i harmoni med varandra till en melodi. Jag är en sådan. Du kommer att hata mig för det, lika meningslöst och förklarligt som jag måste hata peruken, för att jag går bakom den. Just när du har ställt in dig på min lite osäkra, veliga gång överrumplas du av att jag plötsligt går riktigt stadigt och energiskt. Och knappt har du registrerat den här nya gångtypen, så börjar jag efter några steg vackla fram på ett okoncentrerat och modlöst sätt. Nej, du kommer inte att kunna känna någon glädje eller någon vänskap för mig. Du måste hata mig. Alla som går bakom hatar dem som går framför.
Kanske skulle allt bli annorlunda om de som går framför någon gång skulle vända sig om mot dem som går bakom för att få kontakt med dem. Men så är det med var och en som går bakom – han ser bara den som går framför honom och han hatar honom. Men den som går bakom honom låtsas han inte om – då känner han sig som en som går framför. Så är det i vår krets bakom de gråa murarna – men så är det väl på andra ställen också, kanske överallt.
Jag borde ändå ha dödat peruken. En gång retade den upp mig så att mitt blod började koka. Det var när jag gjorde upptäckten. Ingen stor sak. Bara en helt liten upptäckt.
Har jag redan sagt att vi under en halvtimme varje morgon gick runt en liten smutsgrön fläck till gräsmatta? I mitten av manegen på den här sällsamma cirkusen fanns en blek samling grässtrån, blek och varje enskilt strå utan ansikte. Som vi i det här outhärdliga spjälstaketet. På jakt efter något levande, något färgglatt for mitt öga utan några större förhoppningar egentligen och helt tillfälligt fram över de där små stråna, som, när de kände sig iakttagna, ofrivilligt tog sig samman och nickade åt mig – och då upptäckte jag bland dem en oansenlig gul punkt, en miniatyrgeisha på en stor äng. Jag blev så förskräckt över min upptäckt att jag trodde att alla måste ha sett det, att mina ögon som fastklistrade stirrade på det där gula, så jag tittade snabbt och mycket intresserat på tofflorna på mannen framför mig. Men precis som du, när du pratar med någon som har en fläck på näsan, alltid måste stirra just på den fläcken tills han blir orolig av det – precis på det sättet längtade mina ögon efter den gula punkten. När jag nu kom förbi den på närmare håll försökte jag verka så obesvärad som möjligt. Jag såg att det var en blomma, en gul blomma. Det var en maskros – en liten gul maskros.
Den stod ungefär en halv meter till vänster om vår väg, om cirkeln där vi varje morgon skänkte den friska luften vår hyllning. Jag greps av en häftig rädsla och inbillade mig att en av de blåa redan följde min blickriktning med ögonen på skaft. Men hur vana våra vakthundar än var vid att reagera på varje individuell impuls från spjälstaketet med ett rasande skällande – så hade ingen lagt märke till min upptäckt. Den lilla maskrosen var fortfarande helt och hållet min egendom.
Men jag kunde bara glädja mig åt den på riktigt i några få dagar. Den måste få tillhöra mig helt och fullt. Varje gång när vår rundvandring gick mot sitt slut, måste jag slita mig ifrån den med våld och jag hade givit min dagliga brödranson (och det vill inte säga lite!) för att få äga den. Längtan efter att ha något levande i cellen blev så mäktig i mig, att blomman, den blyga lilla maskrosen, snart fick samma värde för mig som en människa, en hemlig kärlek: Jag kunde inte längre leva utan den – där uppe mellan de döda väggarna!
Och sedan kom det här med peruken. Jag började väldigt listigt. Varje gång när jag kom förbi min blomma, klev jag så obemärkt som möjligt en fotbredd från vägen in på gräsfläcken. Vi är alla i någon mån flockvarelser och det var det jag tänkte utnyttja. Jag misstog mig inte. Mannen bakom mig och han bakom honom och han som kom sedan – och så vidare – alla hasade tjurskalligt och följsamt i mina spår. På det viset lyckades jag att på fyra dagar föra vår väg så nära min maskros, att jag hade kunnat nå den med handen om jag hade böjt mig. Visserligen dog ett tjugotal av de bleka grässtråna en dammig död under våra träskor på grund av det här – men vem tänker på några nedtrampade grässtrån, när han vill plocka en blomma!
Jag närmade mig min önskans uppfyllelse. På prov lät jag min vänstra strumpa rutscha ner ett par gånger, böjde mig irriterat men utan att väcka något uppseende och drog upp den igen. Ingen tyckte att det var något särskilt med det. Imorgon då!
Ni får inte skratta ut mig när jag säger att att jag nästa dag gick ut på gården med hjärtklappning och att jag hade fuktiga, upphetsade händer. Det var också för otroligt, den här möjligheten att efter månader av ensamhet och kärlekslöshet oväntat ha någon att älska i cellen.
Vi hade nästan avslutat vår dagliga ranson av varv med monotont träskoklapper – under nästsista varvet skulle det ske. Då trädde peruken i aktion och det gjorde han på det lömskaste och nedrigaste sätt man kan tänka sig.
Vi hade just svängt in på det nästsista varvet, de blåa rasslade viktigt med jättenyckelknipporna och jag närmade mig brottsplatsen och därifrån tittade min blomma ängsligt på mig. Kanske har jag aldrig varit så upprörd som i de sekunderna. Tjugo steg till. Femton steg till, tio, fem…
Då hände det oerhörda! Peruken kastade plötsligt, som om den hade börjat dansa en tarantella, de tunna armarna uppåt i luften, lyfte det högra benet graciöst upp till naveln och gjorde med vänstra foten en vridning bakåt. Aldrig kommer jag att begripa var den fick modet ifrån – den flinade triumferande till åt mitt håll som om den visste allt, förvred kalvögonen tills ögonvitan började skimra och föll sedan ihop som en marionett. Åh, nu var det absolut säkert: han måste ha varit cirkusclown förut, för alla vrålade av skratt!
Men så satte de blåa uniformerna igång med att skälla och skrattet upplöstes som om det aldrig hade funnits. Och en gick fram till den liggande och sa lika självklart som man säger: det regnar – så sa han: Han är död!
Jag måste erkänna en sak till – av ärlighet mot mig själv. I det ögonblick när jag befann mig öga mot öga med mannen som jag kallade peruken och jag kände att han var besegrad, inte av mig, nej, av livet – i den sekunden försvann mitt hat som en våg mot stranden och det enda som blev kvar var en känsla av tomhet. En spjäla hade brutits ur staketet – döden hade strukit förbi en hårsmån ifrån mig – då anstränger man sig gärna för att visa sig från sin bästa sida. Och jag unnar ännu i efterhand peruken den skenbara segern över mig.
Nästa morgon hade jag en annan man framför mig som fick mig att genast glömma peruken. Han såg förljugen ut som en teolog, men jag tror att han hade fått permission från helvetet enbart för att göra det helt omöjligt för mig att plocka min blomma.
Han hade ett försmädligt sätt att väcka uppmärksamhet. Alla flinade åt honom. Inte ens de blekblåa hundarna kunde hålla tillbaka ett mänskligt grin och det såg oerhört märkligt ut. Statstjänstemän i varje tum – men de tröga yrkessoldatansiktenas primitiva värdighet hade förvridits till en grimas. De ville inte skratta, för Guds skull, nej! Men de måste. Känner du till känslan, den där förargliga känslan, när du är arg på någon och ni är båda masker av oförsonlighet och så händer det något komiskt som tvingar er båda att skratta – ni vill inte skratta, för Guds skull, nej! Och sedan dras ansiktet ändå ut på bredden och antar det där bekanta uttrycket, som närmast skulle kunna beskrivas som ett ”surt grin”. Detta hände nu med de blåa och det var den enda mänskliga impuls som vi över huvud taget la märke till hos dem. Ja, den här teologen, han var allt något! Han var slug nog att vara galen – men han var inte så galen att hans slughet led av det.
Vi var sjuttiosju man i manegen och ett koppel på tolv uniformerade revolverbärare gläfste omkring oss. En del verkade ha utövat den här gläfstjänsten i tjugo år eller mer, för deras munnar hade under årens lopp med många tusen patienter blivit mer och mer djuriska. Men anpassingen till djurriket hade inte tagit något av deras inbilskhet ifrån dem. Vem som helst av dem hade kunnat tjänstgöra som staty med undertexten: L’Etat c’est moi.
Teologen (senare fick jag veta att han egentligen var låssmed och att han förolyckades under ett arbete i en kyrka – Gud tog sig an honom!) var så galen eller slug att han respekterade deras värdighet fullständigt. Vad säger jag – respekterade? Han blåste upp de blåa uniformernas värdighet till en luftballong av oanade dimensioner som bärarna själva inte hade någon aning om. Även om de måste skratta åt hans dumheter, så fick ändå i hemlighet en viss stolthet deras bukar att svälla, så att läderbältena stramades åt.
Alltid när teologen gick förbi en av vakthundarna, som bredbenta gav uttryck åt sin makt och så ofta det gick bitskt kastade sig över oss – varje gång gjorde han en bugning som verkade fullkomligt ärlig och sa innerligt-hövligt och välmenande: God helg, poliskonstapeln! – så att ingen gud hade kunnat bli ond på honom – och långt mindre de fåfänga luftballongerna i uniform. Och samtidigt bugade han sig på ett så blygsamt sätt att det alltid såg ut som om han väjde undan för en örfil.
Och nu hade djävulen gjort så att jag fick den här komiker-teologen framför mig och hans vansinne strålade ut så starkt och trängde sig på mig på ett sådant sätt att jag nästan glömde min nya lilla älskade, min maskros. Jag kunde knappt kasta en enda öm blick på henne för jag måste utkämpa en vanvettig kamp med mina nerver som drev ut ångestsvetten ur varje por på mig. Varje gång när teologen gjorde sin bugning och lät sitt ”God helg, konstapeln” droppa som honung från tungan – varje gång måste jag spänna alla muskler för att inte härma honom. Frestelsen var så stark att jag flera gånger redan nickat vänligt mot statyerna och först i sista sekunden klarat av att inte buga mig och att förbli stum.
Vi vandrade dagligen runt ungefär en halvtimme på gården, det blev dagligen tjugo varv och tolv uniformer kantade vår krets. Teologen gjorde alltså säkert tvåhundrafyrtio bugningar om dagen och tvåhundrafyrtio gånger måste jag uppbåda all min koncentration för att inte bli galen. Jag visste att om jag hade fått göra detta i tre dagar så skulle jag bli ett fall för förmildrande omständigheter – det var mer än jag klarade.
Jag kom tillbaka till min cell alldeles utmattad. Men hela natten gick jag i drömmen längs en oändlig rad av blåa uniformer, som alla såg ut som Bismarck – hela natten sa jag med en djup bugning ”God helg, konstapeln” till dessa miljoner blekblåa Bismarckfigurer.
Nästa morgon såg jag till att ordna det så att ledet gick förbi mig och jag fick en annan man framför mig. Jag tappade min toffel, fiskade mycket omständligt upp den och linkade tillbaka in i spjälstaketet. Tack och lov! Framför mig gick solen upp. Eller snarare – den förmörkades. Den nye mannen jag hade framför mig var så oförskämt lång att mina 1,80 utan vidare försvann i hans skugga. Det fanns alltså ändå en försyn – man måste bara hjälpa den lite på traven med en toffel. Hans omänskligt långa extremiteter rodde vettlöst om varandra och det originella var att han rent av kom framåt även om han inte alls hade någon överblick över armar och ben. Jag älskade honom nästan – ja, jag bad att han inte plötsligt skulle sjunka ner död som peruken eller bli galen och börja göra fega bugningar. Jag bad för ett långt liv för honom och för hans mentala hälsa. Jag kände mig så trygg i hans skugga att mina blickar omslöt den lilla maskrosen längre än annars utan att jag behövde vara rädd för att förråda mig. Jag förlät den här himmelske mannen framför mig hans avskyvärda näsljud, ja, jag höll generöst tillbaka min lust att ge honom öknamn som oboe, mollusk eller bönsyrsa. Jag såg nu bara min blomma – och lät mannen framför mig vara precis så lång och så dum han ville!
Dagen var som alla andra. Den enda skillnaden var att fången från cell 432 fick en hårt bultande puls mot slutet av halvtimmen och att hans ögon fick ett uttryck av låtsad beskedlighet och illa dold osäkerhet.
Vi svängde in i nästsista varvet – åter igen blev det liv i nyckelknipporna och spjälstaketet dåsade genom de sparsamma solstrålarna som bakom eviga galler.
Men vad var det? En av spjälorna dåsade ju inte alls! Den var klarvaken och bytte av oro gångart var och varannan meter. Var det verkligen ingen människa som märkte det? Nej. Och plötsligt böjde sig spjäla 432 och fumlade med sin nedhasade strumpa och – for dessemellan blixtsnabbt med ena handen mot en förskräckt liten blomma, slet av den – och redan klapprade sjuttiosju spjälor i sin vanliga lunk in på sista varvet.
Tänk så underligt: En blaserad, ångerköpt yngling från grammofonskivans och rymdforskningens tidsålder står i fängelsecell 432 under fönstret högt uppe på väggen och håller med sina ensamma händer upp en liten gul blomma i den smala ljusstrålen – en alldeles vanlig maskros. Och så för den här människan, som var van att känna lukten av krut, parfym och bensin, gin och läppstift, maskrosen till sin hungriga näsa, som i månader bara känt lukten av britsens trä, damm och kallsvett – och han suger så girigt i sig den lilla gula skivans väsen att han till sist inte är något annat än en näsa.
Då öppnar sig något i honom och flyter som ljus in i det trånga rummet, något som han inte vetat om tidigare: En ömhet, en tillit och värme för blomman fyller och nästan översvämmar honom.
Han stod inte ut med rummet längre och stängde ögonen och häpnade: Men du luktar ju jord. Sol, hav och honung, älskade liv! Han upplevde hennes svala kyskhet som rösten från sin far, som han aldrig hade brytt sig särskilt mycket om och som nu gav så mycket tröst med sin tystnad – han upplevde den som en mörk kvinnas ljusa skuldra.
Han bar henne varsamt, som om hon varit hans älskade, till sin vattenbägare, satte ner den utmattade lilla varelsen där och sedan behövde han flera minuter – så långsamt satte han sig, ansikte mot ansikte med sin blomma.
Han var så lugn och lycklig att han blev befriad ifrån och gjorde sig av med allt som tyngde honom: fångenskapen, ensamheten, hungern efter kärlek, sin ungdomliga hjälplöshet, nuet och framtiden, världen och kristendomen – ja, den också!
Han var en brun balines, en ”vilde” av ett ”vilt” folk, som fruktade och tillbad havet och blixten och trädet. Som dyrkade, beundrade och åt kokosnöt, kabeljo och kolibri och inget begrep. Så befriad var han och aldrig hade han varit så beredd att göra gott som när han viskade till blomman … att bli som du…
Hela natten omslöt hans lyckliga händer den välbekanta plåtbägaren och han kände i sömnen hur man skyfflade jord över honom, mörk, god jord och hur han vande sig vid jorden och blev som den – och hur blommor bröt fram ur honom: anemoner, akleja och maskros – små, oansenliga solar.
Han säger att han inte vill att läsaren ska gå vid sidan av honom, utan med honom, i honom. Han lyckas verkligen med sin uppsåt. Tröstlösheten, att vara utlämnad åt sig själv, känslorna för fången franför honom skapade av tvång och en fanatsi som inte får något utlopp, den lilla maskrosen som är som hoppet, besattheten att äga den lilla solen, glädjen i att få sina sinnen stimulerade av den lilla blomman, lättnaden att få somna in…nästan lycka som blockerar ut den fula verkligheten.
Grattis till att ha fått ut boken! Hoppas den finner många läsare!
Tack Marita,
lite extra gläder det mig att det faktiskt gick att läsa den här långa texten så här via datorn. I alla fall lyckades en person med det. Då var det ändå värt att jag la ut ”Maskrosen”- en av Borcherts allra finaste texter – här.
complimenti Bodil.. sei eccezionale!!!!!!!!
Grazie, Rossella! A presto.