I förrgår skrev jag lite om Artur Klinaus bok ”Minsk” här. Idag tänker jag läsa ett litet utdrag ur den för er – i min översättning:
Ingen kunde köpa en utresebiljett från Lyckans Land. Rätten att resa utomlands och sedan komma tillbaka hade bara en liten grupp speciellt bemyndigade människor. I gengäld hade vi möjligheten att röra oss på den kontinent utan gränser, som stolt betecknade sig som en sjättedel av jorden. Alla dess medborgare måste resa för att rent fysiskt, med hela kroppen, uppleva det storslagna i den Nya Värld, där hundratals folk levde och smiddes samman till en ny människoras, som förr eller senare skulle tillbakavisa nationen för att i stället stolt utropa: ”Jag är medborgare i Sovjetunionen!”
Även om någon under sin barndom inte själv haft möjlighet att resa, kunde han vara säker på att han efter sin artonårsdag skulle skickas långt bort för två år för att lära känna landet. Alla – utom kvinnorna – var ålagda att gå in i armén. För det mesta blev man fraktad flera tusen kilometer till den andra änden av denna ändlösa kontinent, där den ljusa framtidens konstruktörers brödraskap smältes samman i en jättelik kittel som kallas armén.
Jag var stolt över mitt land. Det var det största, starkaste och bästa i hela världen. Det var omgivet av stater, bland vilka de flesta planerade ett krig mot oss. Jag ville inte ha något krig och kämpade för fred i hela världen. Jag minns de jättelika banderollerna som hängde från hustaken i Solstaden. Bokstäverna, som var högre än flera människor uppklättrade på varandra, skrek mot himlen: FREE-D på JOOR-D-D-D-EN…, VI ÄR FÖR FREE-D I HELA VÄ-Ä-Ä-Ä-R-L-D-E-N… Ekot kom från banderollerna på de andra taken. LÄNGE LEVE FOLKETS HJÄLTEDÅD, FOLKETS HJÄLTEDÅD ÄR ODÖDLIGT…
För mig stod det klart: Om vi blir överfallna, kommer vi att bjuda värdigt motstånd. Vi kommer att segra. Jag var stolt över vårt land, det fredligaste och lyckligaste landet i världen.
Klinaus text tar på ett skickligt sätt fram det otäckt lockande infantila och förenklande i den kommunistiska retoriken.
Ett svar på ”Minsk – drömmarnas Solstad”