I gårdagens SvD läste jag en intressant artikel av Ebba Witt-Brattström under rubriken ”Bristen på bildning gör alla till förlorare”. Eftersom jag i mycket delar Witt-Brattströms åsikter i den här frågan vill jag göra mig till en mikro-megafon för hennes ord här.
Balanserande på gränsen mellan ironi och uppriktighet talar Witt-Brattström inledningsvis om att hon älskar Sverige för dess paradoxer och besynnerligheter. Sedan ger hon oss några exempel på underligheter:
Här finns ett rikt och varierat huvudspråk som man inte vill "tvinga på" sina invandrade medborgare, här finns en intressant litteraturhistoria som man inte för död och pina vill lära ut i skolorna, här finns en kulturdemokratisk tradition som mörkats.
I stället täcker i dag begreppet kultur allt och inget: spektakulära utspel av typen nytt operahus till Stockholm (vi har ett fint redan!), KK-stiftelsens "tillväxtmodell för upplevelseindustrin", sill och nubbe till midsommar eller slumpvisa satsningar på resurssvaga (barn, strulungdomar, de "mångkulturella").
Hon går sedan vidare med att berätta om de tankar och associationer hon fick genom den publik hon mötte, då hon på 1990-talet föreläste om Moa Martinson på äldreboenden (nej, det här ordet sitter allt konstigt i munnen – "äldreboende", men man kan kanske inte säga "ålderdomshem" längre? Eller är det något annat?):
Där återfann jag den kulturpublik som jag hade talat för tio-tjugo år tidigare i regi av folkbildningsförbund och bibliotek i landet.
Det hör till den svenska paradoxen att det jag då lärde mig av det socialdemokratiska folkhemmets bildade arbeterskor och arbetare är exakt vad jag nu hoppas skall väckas till liv av en borgerlig kulturpolitik, nämligen idén om medborgerlig bildning för alla. Det förutsätter respekt för varje individs utvecklingspotential, vilket är motsatsen till dagens kulturradikalism som på oklara grunder utgår ifrån att nysvenskar som kommer från andra sidan jordklotet inte har organ eller behov av att fatta vare sig svensk eller västerländsk kultur.
Om sina förväntningar/förhoppningar på/om vad som ska komma ut av en borgerlig kulturpolitik fortsätter hon sedan så här:
Utgångspunkten för en borgerlig kulturpolitik måste vara förvaltning av det gamla klassamhällets kulturarv som folkbildningsrörelsen under 1900-talet med blod, svett och tårar slet åt sig – och förändrade. Formeln är kontinuitet och maximal tillgänglighet till traditionell kvalitetskultur, såsom litterära klassiker, historiska muséer, bibliotek med böcker på hyllorna, opera, konsertverksamhet, teater, dans. Kultur i denna bemärkelse är nämligen det kitt som förenar generationerna i ett demokratiskt samhälle, ett kollektivt minne att debattera, javisst, men vars betydelse inte går att förneka.
Sedan talar hon med klar röst utan minsta mummel om det hyckleri som håller på att föra till en skrämmande bildningsamputation hos den yngre generationen:
Samtidigt som det "svenska" sätts ur funktion som "främlingsfientligt" så installeras en verkligt exkluderande gemensam nämnare för yngre generationer genom en galopperande brist på elementär bildning, språkfärdigheter inräknade, samt ett illavarslande modeförakt för tanken på en gemensam ("vit mans") kulturhistoria som få ens har en lightversion av.
För att visa vad hon menar med sitt tal om bristen på bildning ger hon oss några exempel på frågor från universitetsstudenter:
Varför skrev Edith Södergran på svenska fast hon var finska? Varför var heliga Birgitta katolik när Sverige är protestantiskt?
I slutraderna talar hon om den risk för sociala konflikter som det här bildningsföraktet innebär:
Arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet visste att obildning inte bara ger människor ett fattigare liv utan också underblåser sociala konflikter. Nu är vi där igen. Med den avgörande skillnaden att den här gången är alla förlorare, inte bara de sämst lottade.
Allra sist förmulerar hon förhoppningen att landets nya kulturminister ska kunna vända den här utveckligen.
Här finns artikeln utan allt mellanprat och utan alla rumphuggningar.
Bra rutet! Med bara en gnutta tur, lyssnar Sverige på henne! Som svensklärare gör det ont i hjärtat att tvingas inse, att svenska språket och litteraturen satts på undantag. Tja, litteratur i allmänhet är satt på undantag.
Ett folk som inte förvaltar sitt kulturarv dör, en plågsam, förvirrad, identitetslös död.
Ja, Witt-Brattström talar verkligen klarspråk och med detta sitt klara språk säger hon en rad sanningar som vi behöver höra och tänka igenom. Detta är annars ett område där ofta floskler och hyckleri sitter som flugor på varje bokstav i de yttranden som skrivs.
Skrev på egen blogg idag:
http://karinstensdotter.blogspot.com/2006/11/riktigt-rara-djur.html
Jag började här men insåg att det blev för mycket och för virrigt.
Men det var en utmärkt artikel av EBW.
Och jag tror att den nya kulturminstern kan bli bra.
Ja, vad skall man säga! Erinrar mig den artikel Catharina Grünbaum skrev sedan hon hjälpt till att rätta svaren i Nutidsorienteringen. Skrämmande (men på sitt sätt roande) läsning. Citat: ”Förbundskansler är Angela Merkels rätta titel. Ingetdera av ’kanslist’, ’cancer’ eller ’fürir’ fann nåd inför våra ögon.” (Det sista alternativet är dock intressant men jag vet inte hur väl det passar in på den blidögda Angela.)
Men när jag letar fram länken fastnar jag på en rubrik i dagens tidning. ”I dag börjar Dagens Nyheter Kultur med betygsättning av filmrecensionerna” står det. Två gånger. Först tyckte jag att det var ett intressant initiativ: tydligen skulle man gå igenom de recensioner som gjorts av en viss film och bedöma vilka som i någon mening var bra resp. mindre bra. Marie Antoinette är ”först ut” skriver DN. Men det visar sig snabbt att det är filmen man betygssätter (4), inte recensionerna av densamma.
Nu är ju i och för sig bildning mycket mer än språk men nog är det en viktig del. En gammal historielektor som jag kände definierade bildning som: ”Vett och vetande, hut och hyfsning.” Så långt kan man ju inte gå, hut inkräktar ju på den personliga integriteten och hyfsning har försvunnit ur SAOL. (OBS ironi OBS).
Men inte är det så dumt att veta litet grann. Sen bör man ju ha vett nog att inte skylta med detta i tid och otid som exempelvis undertecknad alltför gärna gör.
Men det smyger in överallt:
”Och ändå går alldeles för många ut 9:an med mindre än fem rätt av de trettio frågorna.”
skrev som slutklämm Grünbaum.
Här skulle man kanske kunna klämma i med ett litet: ”Vet hut!” Eller?
Karin,
jag har varit inne och läst ditt inlägg hos dig. Ikväll kanske jag dyker upp där och deltar i samtalet. Nu måste jag iväg och arbeta ett tag.
Bengt,
nej, ”inte är det så dumt att veta lite grann”… (Jag ritar inte till någon sådan där gul grintratt – jag tror jag kan tala med dig utan.)
PS. Sent nu på kvällen hittar jag via Enn Kokk som läst Grönköpings Veckoblad följande citat från Norrländska Socialdemokraten: ”“Barnet ska vara lika välkommet även om det är en pojke eller en flicka.”. Nog kan man skratta men visst är det hemskt? Någon enkel felskrivning kan det ju knappast vara fråga om.
Bengt,
jag känner att jag är tvungen att hoppas att barnet i det här fallet är en kaninfisk.