Hjalmar Gullberg går inte alls att läsa i lugn och ro. Han har alltid ett blodigt inre piskrapp i beredskap. Det är som om varje hans dikt tvingar läsaren att i tanken spränga sig igenom gränsen till den egna döden.
Bön i bärnsten
Du som hugger stjärnornas abstrakta
mönster in i natten med ditt stål,
skrapa också detta mansbröst sakta
rent att offras under din kupol.
Lös mig ur de fem sinnenas förorening
och behåll min form som flugan i
bärnsten, vinglätt, drabbad av förstening
i den bruna natt som skall förbli.
