Geten

”I våra dagar har mod kommit att bli lika omodernt som getter och åsnor”, hörde jag någon säga för inte så länge sedan. Mod är en av de mest storslagna mänskliga egenskaperna man kan tänka sig. Mod kräver mycket av den modige, mod innebär alltid ett risktagande. Mod betyder att man stiger ut ur sig själv och blir något större och ädlare.

Och åsnor och getter har jag alltid tyckt mycket om. En åsna har en del av er redan träffat här under pausträdet. Idag är det getens tur. Jag tänker läsa en dikt om en get av Umberto Saba:

La capra

Ho parlato a una capra.
Era sola sul prato, era legata.
Sazia d’erba, bagnata
dalla pioggia, belava.

Quell’uguale belato era fraterno
al mio dolore. Ed io risposi, prima
per celia, poi perché il dolore è eterno,
ha una voce e non varia.
Questa voce sentiva
gemere in una capra solitaria.

In una capra dal viso semita
sentiva querelarsi ogni altro male,
ogni altra vita.

I Anders Österlings översättning låter den så här:

Geten

Jag har talat med en get.
Den stod på ängen, bunden.
Mätt av gräs den bräkte
i regnvåt ensamhet.

Det jämna bräkandet var
min egen smärtas frände.
På skämt jag bräkte till svar.
Enformig som evigheten
är smärtans röst, som jag kände
igen hos den ensamma geten.

En get med semitisk nuna
anklagade undergivet
allt annat ont i livet.