Från förra årets bokmässa i Göteborg fick jag med mig ett litet häfte som bär namnet ”Ord från Litauen”. På första sidan efter innehållsförteckningen tittar en ung man allvarligt ut från pappret. Han heter Gintaras Grajauskas (Dessa tunga värdiga litauiska namn, man får lust att upprepa dem om och om igen!) och det är han som har skrivit första dikten i häftet:
Vad finns i centrum av internet
mystikerna säger
att mitt i internet sitter en spindel
det är inte sant, det gör det inte
säger proffsen
det är bara världens
största sophög
full av hemlösa
med sökmotorer
det intressantaste är att internet
är Ingenstans
där har vi
våra adresser
Fint foto. Har du tagit det?
Agnes: Ja, det är ett konstverk som står i hamnen i Pesaro – på en liten metallplatta på betongen under det står det att det ska ses vid soluppgången. Fotot har jag tagit vid sextiden på morgonen.
Underbart! Det första allvarliga poemet om Internet som jag sett, faktiskt. (Intressant fråga: fins det fler?) Har du översatt dikten?
Det påminer om ”embryo” på nåt sätt – detta sagt i mycket uppskattande mening.
”det intressantaste är att internet
är Ingenstans
där har vi
våra adresser”
Så träffande! Såg en gång en dokumentär på TV om Bill Gates och hans ”drömvision” om framtiden. Man bygger en stad åt honom, där allt från dörröppning till biofilm hemma är datastyrt, all kommunikation/utbildning/umgänge sker via internet. I princip, ska ingen i framtiden behöva lämna sitt hem, allt kan skötas inom hemmets väggar.
Så sorgligt, tänkte jag – humanist som jag är. Tänk att aldrig få samtala med männikor i verkligheten, tänk att inte få diskutera filosofi, politik, litteratur, samhället och se andra människors ansiktsuttryck och reaktioner. Att kunna läsa av människor blir en överflödig kunskap och vi får snart en tillvaro där det är en fördel att vara autistisk eller ha Aspergers syndrom. Inget störande mänskligt samspel.
Å andra sidan är det ju underbart att internet finns, så vi kan delge varann våra tankar även långt ifrån varann. Som här…
Bengt: Nej, jag har inte gjort översättningen. Dikten har överförts från litauiskan och givits en svensk språkdräkt av Anna Harrison, Mikael Nydahl, Carina Nynäs och Liana Ruokyte.
Marita: Ja, internet både krymper och förstorar vår värld. Det är klart att man hellre vill uppleva människor i verkligheten än som en ord- eller bildremsa på en skärm, men du och jag (till exempel) hade aldrig kunnat umgås så här tätt (i mail och blogg) om inte internet hade funnits…
Marita: Det är verkligen både kul och intressant (oftast) att ”höra” vad ni ”talar om” i den här bloggen. Själv ska jag snart flyga till en ”nätdejt” i en annan stad. Det har jag aldrig gjort nån gång förut, men det kommer säkert att bli hur kul som helst. Ja, det går ju att ses via internet… och alla ni i den här bloggen skulle ju kunna sammanstråla nån gång IRL (med hjälp av flyg) och ordna nån trevlig höstmiddag och titta på varandras ansiktsuttryck, och naturligtvis ha diskussioner om olika intressanta ämnen. Alla har nog inte sett varandra än.
Fast det stämmer inte riktigt att internet är ingenstans. Som äkta lagerarbetare i ett elektroniklager (!) vet jag att det kroppsliga material som faktiskt behövs för att ge till stånd dessa nät inte är helt försumbart.
Och allt detta lagras på en riktig låda någonstans i Sverige…
Pippi: Vilken bra idé att ses IRL! Vad säger du Bodil? Är detta möjligt?
Vad gäller kablarna så är de förstås nog så verkliga – på sitt sätt. Å andra sidan: det verkliga livet – jag befinner mig nu i Pirandellos värld – är kanske inte alltid så verkligt…
Agnes: Ett litet tillägg -det här lagret är naturligtvis Någonstans, men internet är Ingenstans vilket är detsamma som Överallt.
Gintaras Grajauskas är en kul poet. Har nämnt/citerat honom på min blogg för en tid sedan (följ länken)
Tack Olofmartin,
jag har följt din länk…
Och nu skriver jag in en dikt till av Grajauskas här:
Hjärtligt
hade vi varit verkligt hjärtliga
hade vi inte pratat så mycket om hjärtlighet
på det hela taget hade vi pratat mindre
eller varit helt tysta
hade vi varit verkligt hjärtliga
hade vi sagt ”jag beklagar ohjärtligt”
eller ”ohjärtligaste hälsningar”,
”ohjärtligast Eder –
Grajauskas”
på det hela taget hade vi pratat mycket mindre
lakoniskt
vi hade inte hållit på att fråga: hur lever livet, hur står det till?
vi hade frågat rakt på sak: hur går det att dö?
och hjärtligt hade vi svarat: tack, bra.