På fredagmorgonen gick jag på ett seminarium om modern polsk berättarkonst. ”Vad berättar Polen idag?” var namnet på seminariet och medverkande var Krzysztof Varga, Inga Iwasiów, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson. Utgångspunkt för samtalet var en nyutkommen antologi ”Navelsträngen i jorden” som sammanställts av Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson; dessa har också översatt några av texterna. Krzysztof Varga och Inga Iwasiów är två av antologins berättare.
En av berättelserna i antologin är skriven av Olga Tokarczuk. Det var den jag läste först och det är den jag tänker tala lite om här – längre fram tänker jag kommentera några av de andra. ”Professor Andrews i Warszawa” handlar om en kulturkrockchock. Andrews är professor i psykologi i London. Han ”representerade en riktning inom psykologin som var mycket betydelsefull, mycket seriös och spåddes en lysande framtid.”
Andrews landar i Warszawa, han har kommit dit för att hålla en serie föreläsningar om sina nya psykologiska rön. Först verkar allt gå bra – med undantag för att hans väska försvinner – han får en guide, han äter middag med henne och hennes pojkvän och han visas till sin lägenhet. Sedan byter tillvaron skepnad: Morgonen därpå fungerar inte telefonen, Andrew går ut och han går vilse, ingen förstår vad han säger, han misslyckas med att köpa mat. Dagarna går, problemen hopar sig, han kommer ingenstans, ingen förstår vad han säger, guiden dyker inte upp, inga föreläsningar hålls, han dricker massor av vodka.
Här och där i texten mellan beskrivningarna av det dystert tröga och röriga händelseförloppet dyker små ironiska kommentarer till Andrews psykologiska teorier upp: ”Så han bestämde sig för att lyssna på sin instinkt – det var en av institutets viktigaste principer – att lyssna på instinkten, intuitionen, föraningen.”
Till slut återstår bara flykten, Andrews vill bort från det obegripliga Warszawa: ”Sedan blev han skräckslagen igen och kom att tänka på ambassaden, så han sluddrar gång på gång fram: ’Embassy’, ’British embassy’. ’War’, sade mannen och grep med händerna i luften med sådan kraft att man nästan kunde se en kpist växa fram. Mannen satte sig på huk, blundade och gav ifrån sig ljud som härmade skott. Han besköt väggarna med fullt av hängande ormbunkar. ’War’, upprepade han.”
Jag träffade en lokal journalist här i Polen för ett par veckor sedan och vi talade om just vad som kan vara bättre här i Polen jämfört med andra länder, tex Sverige. Journalisten fick själv lägga fram förslag på vad som skulle kunna vara bra/bättre medan jag motkommenterade. Journalisten kom fram till att endast naturen är bra här… men bara den orörda av människan. Själv har jag kommit på en annan sak som är positivt med Polen, och den saken ska jag beskriva i min blogg idag elr imorn, beroende när jag har tid.
Polen är så helt annorlunda är Sverige, både materiellt som traditionellt. Myndigheterna fungerar inte här, därmed den höga kriminaliteten. Det är någon som jag oxå vill skriva om en dag i min blogg, varför kriminaliteten är så häg och jag önskar att folk utanför polen ska förstå varför Polen är farligt. Kort sagt: inga sociala nät och en pension på ca 450 zl. det är precis vad en hyra går på. 450 zl är bra pengar jämfört med dom som arbetar 2 skift och får ut 350 zl. Systemet är farligt för landet (folket som bor här).
Att Andrews itne kunde träffa på någon som kan engelska i Warszawa är konstigt, beror visserligen på när han var här, men Polackerna kan olika språk, även om det är begränsad kunskap i många fall.
PS: ett annat mydighetsfall: Nuvarande presidenten Kwasniewski ljög om sin universitetsutbildning — har har ingen examen som han påstått. Nu till riksdagsvalet röstade endast 38% av polackerna — kommentaren i TV var bäst:
”Presidenten kan inte komma ihåg vilken utbildning han har, hur ska vi då komma ihåg att det är val?”
Hej Mickey,
tack för din långa kommentar. Den kastar ett annat slags ljus på vad Tokarczuks text handlar om än vad en litterär analys skulle göra – ett hårt realistiskt ljus, som jag som svensk läsare har stor nytta av för att se vilken verklighet texten speglar.
Eftersom jag inte bara är intresserad av polsk litteratur utan också av polsk verklighet och vardag, så tänker jag följa det du skriver om ditt polska liv i din blogg.
Jag tänker mig nog texten som en småironisk kommentar till vad som händer, när man fullständigt förlorar grunden till sin identitet, d.v.s. kultur, språk, vänner, släkt o.s.v. Vi är ganska sköra ändå, vi människor och vi fungerar bäst i sammanhang där vi kan begripa vår omvärld och där den kan förstå oss.
Kort sann berättelse om en minisituation liknande den Andrews går igenom. Sommaren 1996 reste jag och en väninna genom östra och centrala Europa. I Sofia bodde vi inneboende hos en familj i block 5, lgh 6, eller någon annan lika tilltalande adress. Efter några dagar i staden, beslöt vi oss för att ta oss därifrån, vidare till Svarta havskusten och vi gick till järnvägsstationen, där vi köade i närmare en timma.
Biljettförsäljaren kunde inte förstå vad vi ville och paniken steg, när vi med nio språk tillsammans inte kunde göra oss förstådda alls. Vi ville ju bara ha en biljett till tåget dagen därpå. Efter tio långa minuter förklarar en annan köande på stapplande tyska, att man bara kan köpa biljetter till morgondagen på ett speciellt statligt biljettkontor i sta’n – men de skulle stänga snart. Vi sprang dit. Väl framme köade vi i ytterligare 45 minuter och exakt klockan 17.00 stängde alla luckor och de som inte fått hjälp fick vänta till morgondagen.
Tidigt nästa morgon var vi först i kön. Vi förklarade att vi ville resa med tåget till Varna klockan 11.00.
Nej, se det gick inte, för om man ville ha biljett till dagens tåg fick man gå till järnvägsstationen. Vi gav upp och köpte biljetter till nästa dag, annars hade vi väl varit kvar där ännu.
Dock är det så, att vi båda kände oss enormt utlämnade till ett system vi inte förstod, inte kunde göra oss förstådda alls och inte hade någon att vända oss till. Om situationen utvidgats och hade fortsatt i ett år, hade troligen identiteten brutits ned, om man inte satsade på att lära sig språket.
Väl på tåget bad konduktören en kvinna i vagnen att säga åt oss när vi skulle av och byta tåg. Hon ruskade vänligt på huvudet. En flyende sekund, tyckte jag hon var världens oartigaste människa, tills jag kom på, att man i Bulgarien nickar när man säger nej och skakar på huvudet om man säger ja.
Marita: Tack för din historia. Det ser ut som om kommentarerna till det här inlägget formar sig till en samling berättelser. Jag känner mig frestad att berätta om en bussfärd genom Montenegro, men jag sparar den till ett senare inlägg… Men kanske dyker här upp någon mer…
Hej Bodil, det var trevligt att träffa dig i Göteborg, synd bara att vi inte fick tillfälle att tala lite mer. Jag har talat mycket om den här novellen med Olga, och jag tror att avsikten med novellen är just den som vi skriver i förordet, situationen i landet var så absurd att det inte går att skriva om det utan att man riskerar att fastna i en romantisering, precis som i mycket av den moderna poesin kan kommunismen förvandlas till en kuliss eller sentimental rekvisita. Ett par ovana rationella glasögon gör det hela ännu mer obegripligt och kränkande. Har du läst fler noveller? Hälsningar, Irena
Hej Irena,
det var en rolig överraskning att se dina ord här.
Hittills har jag bara läst Olgas novell (jag fick en rejäl packe böcker med mig från mässan), men snart är jag tillbaka i novellsamligen. Ikväll har jag läst om förordet och jag funderar på att läsa Krzysztof Vargas novell nu, eftersom han sa en hel del intressant under konferensen som gjorde mig nyfiken, även om jag inte längre kan återge exakt vad; jag minns bara att hans ord gjorde intryck på mig – faktiskt så till den grad att jag började förstå vad han sa på polska…
Bodil, så spännande med en litteraturblogg. Känner du till några fler?
Irena: Flera av bloggarna i min lista ”Andra bloggar” (där du kan klicka dig fram till dem) handlar mycket eller ganska mycket om litteratur ur diverse olika vinklar. De här till exempel:
Evas dröm
Notiser från en ö
Errata
Ankdammen
Uppenbar hemlighet
Agamemnon
Purpur
tnydahl
När jag ändå har ordet…
Och kanske ytterligare någon i min lista, nu kommer jag inte ihåg riktigt.