 Under morgonen har jag släpat in ett byte här under pausträdet, ja, egentligen är det två. Det är ”Buddenbrooks” av Thomas Mann och ”Die Verwandlung” av Franz Kafka. (Här är det kanske bäst att sluta läsa för dig och dig och…) Nej, jag försöker inte säga att de liknar varandra, jag vill bara säga att båda får mig att skratta på ett särskilt sätt. I ”Buddenbrooks” skrattar jag i första hälften och gråter i den andra. I ”Die Verwandlung” är skrattställena mer lömskt inströdda bland allvarspaniken. Det här är böcker som liksom vrider om hjärtat på mig – de spänner vänligt/elakt ögonen i mig och säger – med helt olika tonfall och röster – ”keep it or leave it”. Ja, keep – de stannar kvar för alltid.