I bakgrunden läser jag ivrigt vidare i Klara Johansons ”Brev” och då och då gör jag återblickar i ”Det speglade livet”. De första raderna i det första kapitlet, ”Den unge Werther”, i den boken lyder så här:
Mitt i en övermodigt fager aprilvår, vars leende man inte tordes tro och som man njöt likt en straffbar lycka, utlades i svenska boklådsfönster den vårligaste av romaner – ”Werthers lidanden”, ånyo översatt.
Under kapitelrubriken finner man ett årtal, 1912, det är alltså under början av år 1912 som Klara Johanson här vandrar omkring i vårljuset bland boklådorna och tar upp ”Den unge Werthers lidanden” i sin hand.
Hon uppehåller sig en stund vid romanens tillkomst och inordnar sedan Werthergestalten bland andra romanhjältar:
Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.
Hon fortsätter med en liten analys av Wertherfiguren:
Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!
Självmordets roll i romanen kommenterar Klara Johanson så här:
Genom en magisk synförvändning tvingar oss diktaren att acceptera Werthers pistolknall som den logiska lösningen av ett ödesproblem, medan den i själva verket är historiens punctum saliens och från begynnelsen dirigerar den sinnrikt tillrättalagda utvecklingen.
I slutet av kapitlet befinner sin Klara Johanson i Goethes Wetzlar och ”Den unge Werther” mynnar ut i dessa rader:
Men på gator och stigar möter man ånyo ynglingen med Goethedragen och Jerusalemkostymen, den evigt levande, och romanen börjar omigen, ty man slipper inte ur trollringen förrän man sista gången träder ut genom stadsporten med riksstadsvapnet och Lahnbron bär en åter till den sig så kallande verklighetens platta mark med dess järnbana och fabriker.
Far till biblioteket idag, för att leta efter böcker av Klara Johanson!! Werthers självmord fascinerade även henne. Mina elever tycker ofta, att det är alldeles för känslomässigt överdrivet och dramatiskt att begå självmord p.g.a. olycklig kärlek. Samtidigt är de trollbundna av så starka känslor, som inte ber om ursäkt för sig själva eller viker en millimeter från det oundvikliga öde de dikterar. Det är väl som Klara Johanson säger, att medan man läser verket, hålls man fast av författaren, bunden i trollringen.
Hamlet, don Quijote, Werther – alla dör de, när deras drömmar spricker och tvingar dem att se sanningen i vitögat eller gör dem galna. Så patetiskt självupptaget och ändå så djupt mänskligt.
Marita: För att stanna vid Klara Johanson; jag har sällan (aldrig?) läst någon litteraturkritiker som har en så självständig och fördomsfri blick på det hon läser. Dessutom har hon ett alldeles eget och fritt språk. Ju mer jag läser av henne desto mer fascinerad blir jag av hennes konst. Jag kommer inom kort att läsa allt jag kommer över av henne – hittills har jag hittat fem böcker.
Inte en bok går att uppbringa på biblioteket – hon finns inte ens i registret!! Får nog göra som du och söka på antikvariat på nätet eller i Stockholm och Göteborg. Läsa hennes verk SKA jag göra! Ser fram emot fler inlägg om Klara Johanson från dig.
Marita: Att det blir fler inlägg om Klara Johanson här under pausträdet lovar jag.
Höll i en bok av Klara Johansson häromdagen, och läste några sidor. Det handlade om Lessings liv och det var skrivet på ett extra originellt och intresseväckande sätt. Jag fick blodad tand och kollade ”mitt” bibliotek. Men nej. Får väl leva med ett lite lätt abstinensbesvär ett tag…
Pippi: Det är egentligen inte svårt att hitta Klara Johansons böcker på antikvariat på nätet. Jag fick faktiskt napp direkt. Försök!
Nu har jag tre böcker av Klara Johanson, lånade på Gbg:s stadsbibliotek. Där finns det nio boktitlar plus en på ett annat bibliotek, det blir alltså tio. (När jag ringde häromdagen och frågade sa jag inte att det skulle vara bara ett s i Johanson och fick svaret att det fanns en bok utgiven 1995, men det kunde ju knappast vara samma person.) När jag hämtade böckerna sa den lite äldre bibliotekarien ”Ååå, vad roligt att man läser Klara Johanson igen!” Hon hade slukat allt av K.J. – för mycket länge sen. Ja, detta var roligt. Med några Klara Johanson kanske man glömmer både tid och rum…
Pippi: Vilka av hennes böcker är det du har lånat?
Det rika stärbhuset, Brev och K.J. själv.