En het julidag styr vi kosan till Ravenna. Efter en halvtimme är vi framme. Redan på förmiddagen börjar luften i gränderna tjockna. Det blir en lättnad att stiga in i San Vitales svalka. Basilikan är från 500-talet. Jag har läst att den är åttakantig, men utifrån ser den labyrintisk och nästan oändlighetskantig ut. Där inne råder ett behagligt halvmörker och det är mycket tyst – de ljud som uppkommer sugs liksom in i väggarna och prången. Jag tittar upp på Kristus i kupolen och låter sedan blicken vandra neråt, den fastnar på kejsarinnan Theodora på den ena sidoväggen. Hon är klädd i en praktfull, skimrande dräkt. Är det pärlor som hänger ner från hennes hår? Runt omkring henne står hovdamerna tätt intill varandra, alla med nästan likadana ansikten. Det är förbjudet att fotografera, men jag riktar kameran uppåt och tar snabbt (och klumpigt) en bild:
Ser ni Theodora där till höger bland hovdamerna? (Titta noga och jämför med bilden i San Vitale-länken här ovanför.) Jag vänder kameran åt ett annat håll. En offerscen. Knips:
Och så en gång till, den här gången mot golvet: En ankaktig fågel, i hörnet skymtar min stortå i sandalen:
Vi går också in i Mausoleo di Galla Placidia strax intill, en liten dunkel blå grotta, där vakten spänner ögonen i mig så strängt att jag aldrig skulle våga rikta kameran ens mot golvet. Efter det promenerar vi en bit genom Ravennas småstadsmässiga, nästan byaktiga gator mot Sant’Apollinare Nuovo, där vi går in. Det härligt tomt och blankt därinne och, som i de andra byggnaderna, ganska mörkt. Nu har de andra fått nog, men själv är jag en mosaikvandrare eller mosaikpilgrim. Till exempel har jag gått och snokat bland mosaikerna i Aquileia i Friuli och i Monreale och Piazza Armerina
på Sicilien. Nästa år vill jag se Sant’Apollinare in Classe, det är alldeles intill Ravenna.
Man får en liten aning om skönheten genom dina foton. Ankan ser läcker ut.
Mosaikerna av Theodora och Justinian (hade han inte ett annat namn?) älskade jag redan som barn när jag såg bilder på dem, jag tror det var i National Geographic. De bysantiska ansiktena utstrålar en sådan sträng rofylldhet.
Agnes: vad Justinian hade för ett annat namn? – tja, på italienska blir det ju Giustiniano, men det är väl inte det du menar? Eller tänker du på den gotiske kungen Teoderik/Teodorico? Nej, det gör du väl inte. Vi får väl se om någon expert dyker upp här och klarar ut saken.
Ja, ”en liten aning av skönheten” – det är nog svårt att överhuvudtaget ge rättvisa åt mosaikerna genom avbildningar och sedan är jag ju en mycket amatörmässig fotograf och så var det förbjudet, vilket gör att det blir lite hektiskt och mörkt är det ju hela tiden…