November, regn, dimma, en rak landsväg. Vi går och går. Kläderna kletar kallt mot kroppen. Axlar och ryggar tyngs av fullpackade, fuktstinna italienska militärryggsäckar, ganska nya egentligen…
Några dagar senare skulle gränsvakterna i Bardonecchia öppna dem, kika in, plocka ut, hålla sig för näsan, veta vad en normal människa har i en ryggsäck, ”och de där mosiga vindruvorna eller vad det nu kan vara”, vrålskrattande hålla sig för magen, ha den bästa arbetsdagen på länge…
Skylten med texten ”Nevers” skymtar i dimman och bortom skylten dimma och bortom bortom, långt därinnanför ett litet rum; ett matt ljus silar in mellan spjälorna i jalusierna, faller på en nacke, en naken axel. Ett framåtlutat ansikte halvt i mörker, konturen av ett bröst. Hiroshima, mon amour. Avskedssmärta, förtvivlad längtan, tätaste närvaro. I en kort sekvens syns hennes mun – Il pleut à Nevers, säger hon knappt hörbart. Skylten försvinner i dimman. Vi går.