Obalans i kulturutbytet

Vid ett tidigare tillfälle tog jag här under pausträdet upp den märkliga obalansen i bokflödet mellan Sverige och Tyskland. Det lär översättas tio gånger så många böcker från svenska till tyska som tvärtom. Idag hittade jag en kort artikel i SvD av Johan Tralau om kulturutbytet mellan de båda länderna där liknande förhållanden redovisas. Eftersom jag inte hittar artikeln i nätupplagan av tidningen skriver jag av den här:

Humboldtuniversitetets stora senatssal är nästan helt full. Långsamt, långsamt föreläser Sture Linnér om Dag Hammarskjöld. Det är helt tyst i den stora åskådarskaran: jag tror inte att det finns någon enda person som inte är gripen. Utan stora åtbörder berättar Linnér om människan Hammarskjöld, om hans självuppoffring, hans tro, hans intellektualitet, hans storhet och hans sårbarhet.

Och någonstans blir jag rörd av att tyskarna är så intresserade av Hammarskjöld och Sverige och svenskarna. Vår egen historia rymmer få verkligt stora författare och nästan inga stora tänkare. Ändå lär sig förvånansvärt många tyskar svenska.

I Sverige däremot lägger man på skolor och universitet ned undervisningen i tyska.

Tyskarna läser Strindberg. Tyska studenter kommer för att lyssna när Linnér talar om Hammarskjöld. För Sveriges del har Goethe och Schopenhauer däremot levt förgäves. Det tar emot att erkänna det, men ibland känns det nästan genant att vara svensk. Befriande då att vi har haft personer som Hammarskjöld – och har Sture Linnér som kan berätta om honom.

Vad är det som gör att tyskarna är så ojämförligt mycket mer intresserade av Sverige och svensk kultur än vice versa?

14 tankar om “Obalans i kulturutbytet

  1. Svårt att säga, verkligen. Man kan kanske bara drömma om att hitta ett svar som kan vara rätt. Alla möjliga svar är ju ändå bara spekulationer, tycker jag. Jag har ju själv ”spekulerat”om det. Mina spekulationer säger mig att svaret kanske är så enkelt att det har med invånarantalet att göra. Tyskland har nästan tio gånger så många invånare än Sverige…ju fler invånare man har desto större är behovet av ett bredare utbud av böcker. Å andra sidan har jag genom åren som jag levt i både Tyskland och Sverige bildat mig en egen uppfattning och åsikt om hurdana dessa två nationer egentligen är. Jag upplever svenskar (de flesta ) som mera ”västorienterade”, dvs de är nästan imponerade av de engelskspråkiga länderna och deras språk och sed….därför är utbudet av de engelskspråkiga författarna betydligt större, tror jag i alla fall. Däremot ligger de engelskspråkiga länderna tyskarna inte riktigt varmt om hjärtat…och följden är ju bekant…svenskarna är också mera ”stängda” jämfört med tyskarna som är mera öppna och ”varma”…..har jag upplevt i alla fall….men som sagt, det kan nog bara spekuleras om sådant….

  2. Sejfo: Jag tycker din kommentar är mycket intressant, originell och konventionsfri. Frågan är bara varför Sverige och svensk kultur kan intressera tyskarna i så hög grad…

  3. Invånarantal, nej. I så fall borde det översättas massvis till engelska, men det gör det inte. (Ju fler invånare man har, desto mer inhemsk litteratur har man också att läsa.)

    C-H Wijkmark har annars en mkt elak analys i sin senaste essäsamling: ”Svenska populärromaner med provinsiellt rotsystem har stark åtgång i Tyskland. På grund av något som hände 1945 producerar tyskarna inte själva denna typ av litteratur i en mängd som svarar mot efterfrågan. Importerad germansk underhållning får oförskyllt fylla den kännbara luckan.”

  4. Får nog säga, att den allra första tanke som föll mig in som svar på frågan, var i stort sett identiskt med Wijkmarks kommentar. Två ”ariska” herrefolk figurerade i mina tankar. Fult – ja, visst, men det är svårt att styra tankar. Sedan tog jag mig samman och avfärdade det hela som en ytterst liten del av svaret.

    Jag tänker mig nog snarare, att pga vår västfixering i Sverige (och på grund av vårt numera raserade skolsystem, som producerar människor, vilka knappast har hört talas om Strindberg, Lagerlöf, Ekman, Lidman, Fröding, Wivallius….-) är vi inte intresserade av eller kunniga om ens vår egen kultur och litteratur. I Tyskland, där TV och film fortfarande dubbas och där man ännu lär sig något om sin egen litteraturskatt i skolan är europeisk litteratur fortfarande intressant. Fler stora tänkare har ju också kommit från Tyskland, än från Sverige – och jag tror inte att det har med folkmängd att göra, utan snarare med kulturellt klimat och intresse. Troligen är tyskarna även intresserade av annan nordisk och centraleuropeisk litteratur. Har ju bott i bl.a. Spanien, där man knappt hör talas om USA eller landets inflytande. Däremot talas det mycket om fransk, italiensk, tysk, grekisk och allmän europeisk kultur och litteratur. TV och film dubbas – något man är stolt över – och ALLA spanjorer förväntas känna till de stora spanska och europeiska författarna, tänkarna och konstnärerna.
    Men visst har tyskar och svenskar ett germanskt arv gemensamt, likartad människosyn, samma motiv i litteraturen – tja, vi känner oss hemma med varandras litteratur.

    Kanske är vi fördummade i Sverige, där kompakt nattsvart kulturmörker råder. (Nej, jag tycker inte att man vet något om svensk litteratur, för att man läser Marklund, Guillou, Nesser, Mankell eller andra nu verkande författare, hur duktiga dessa än är. Kultur går djupare och längre bakåt på tidssaxeln.) Kanske fattar vi inte, att vi är en del av Europa, inte USA:s 51:a stat. Det låter kanske hårt? Mjukar upp det med att säga som Astrid Lindgren – så är det, ”tror jag, tra-la-la”.

  5. Ursäkta, men jag måste nog ändå blanda mig i det här. Frågan har ju belysts både grundligt och ytligt i min serie ”Den tyska gåtan” vars titel ju sedan utkristalliserades till att visa sig bli ”Den svenska gåtan”.

    Wijkmarks kommentar är som vanligt i hans essäsamling att avnjuta med en nypa salt, då lätt spektakulär (fast inte helt taget ur luften). (Se även mina recensioner av densamme.) Nämligen översätts också mycket icke-arisk litteratur i Tyskland. Och det är alltså tydligen svårt att förklara det vare sig demografiskt eller etniskt.

    Tror det har dels med geografi, historia men även med bokpriser att göra.

    Tror nog att Bodil helt enkelt vill hålla flamman brinnande. ?

  6. Agnes: Det är helt sant att jag vill hålla flamman brinnande och dessutom vill jag någonting mer, som säkert kan tyckas både verklighetsfrämmande och förmätet – jag vill ändra sakernas tillstånd.

  7. Det är kanske så, att frågan borde ställas ur ett enbart svenskt perspektiv? Varför i hela friden är svenskarna så ointresserade av europeisk och även svensk litteratur? Tyskland kanske helt enkelt är ”normalt” i sitt sätt att se på litteratur, ”normalt” för Europa, alltså.
    Är det en tjockskallig förmätenhet hos svenska bokförläggare, som syftar till att visa oss att USA är inne och Europa ute, för de anser sig vara sig själva nog?
    Helt säker är jag på, att det finns ett ytterst marginellt intresse för översättningar och marknadsföring av europeisk litteratur i Sverige, om den inte råkar vara brittisk – och helst deckare eller kokböcker. Också att försörja sig som författare i Sverige är ohyggligt svårt, generellt sett.
    Tyskarna är inte förunderligt annorlunda i sin litteratursmak – vi svenskar är det! Eller?
    Om så är fallet – varför är vi inte intresserade? Varför värderar vi litteratur så lågt?

  8. Oh – glömde bort slutet… Kör på Bodil! Jag hoppas du lyckas rucka på förstockade värderingar. Jag hejar på!

  9. Tack Marita, ja, jag kommer helt visst att fortsätta att försöka förändra det tillstånd som svenskt kulturliv befinner sig i. Mitt namn må vara doña Quijote…

  10. Hej Bodil!
    Jag är otroligt glad att jag hittat till din blog. Och lite mer om ”Sveriges förhållande till Europa, speciellt Tyskland” låter också trevligt.
    Du känner nog till detta:
    Sweden really is a very Americanized country. (The most
    Americanized country in the world. On the second place
    comes the USA 😉
    Ha en fin dag.
    Marlena

    PS Har du läst något av Pessoa?

  11. Ebba Witt-Brattström sa nyligen på radion att det är fler tyskar som studerar svenska än svenskar som läser tyska. Jag hoppas att hon bara talade om högskolenivå – vilket är skrämmande nog – annars måste det innebära att tyskundervisningen på högstadium och gymnasium bara är ett minne blott.

  12. Oj, har ni grävt upp det här gamla inlägget! Roligt! Marlena, vad gäller Pessoa kan jag säga att jag (hittills) bara läst väldigt lite, men jag har några Pessoa-inlägg under pausträdet, bland annat det här: Fernando Pessoa – Julia Romanowska: jag lyssnar tillbaka Förresten finns det flera Pessoa-texter i Salongen (nättidskrift om europeisk litteratur som jag driver med en väninna i Berlin). Om du tittar i högerkanten, hittar du Salongen och där kan du skriva ”Pessoa” i sökrutan.

    Iggy,
    det kan inte vara fråga om annat än högskolenivå, för svenska är mycket ovanligt på tyska gymnasier och på grundskolor vet jag inte om det finns alls.

    Sedan är det ju så att det översätts betydligt mycket mer svensk skönlitteratur till tyska än tvärtom. Jag har flera gånger sett siffran 10-1.

  13. Tyskland och tyska språket intar ju en stor plats när det gäller europeisk kulturhistoria.

    Språket kan än idag vara mycket värdefullt, ja rent bokstavligt dessutom, med tanke på Tysklands centrala plats i den europeiska ekonomin.
    Det görs fler och större affärer i Tyskland än i Frankrike, för att inte tala om det fallfärdiga Spanien.

  14. Hej Fredrik,
    jag blir alltid lite förvirrad när gamla inlägg plötsligt ”hamnar överst” igen, samtidigt som det förstås är roligt att ett och annat av allt detta grafomaniska sprättande står sig som samtalsutgångspunkt över åren.

    Jag undrar nu lite över det här med ”det fallfärdiga Spanien” – vad syftar du på mer direkt? Är Spanien fallfärdigare än andra europeiska länder, enligt dig? (Jag har alltså inget särskilt nära förhållande till Spanien.)

Kommentera