Blogg

Om ”den avkönade högskolan” och om begreppet ”erotik”

Igår kväll läste jag om torsdagens understreckare i SvD som jag har funderat en del över under de senaste dagarna. Artikeln är skriven av Mattias Pirholt, som bedriver postdoktoral forskning vid Freie Universität Berlin. Rubriken på understeckaren är ”Ingen älskar den avkönade högskolan” och i grova drag skulle innehållet kunna delas in i följande delar: kommentarer till läget i dagens svenska universitetsvärld, inblickar i motsvarnade världar i Finland och Tyskland, återblickar på Humboldttraditionen, presentation av en nyutkommen bok av professor Jochen Hörisch, ”Die ungeliebte Universätet. Rettet die Alma Mater!” och efter ett slags positionsmässig cesur ett slags ”snedkoppling” mellan Hörischs tankar och den svenska högskoleverkligheten.

I ingressen finns bland annat den här raden: ”Den tyska professorn Jochen Hörisch vill återupprätta ett gammalt bildningsideal och en mer erotisk relation mellan universitet och student.” Nu har jag inte läst Hörischs bok och inte heller hört honom föreläsa, så jag vet inte riktigt vad det här ordet ”erotisk” ska betyda i sammanhanget, kanske är det bara en floskel eller så har jag andra föreställningar om erotik än Pirholt eller eventuellt Hörisch. Jag återkommer till den här erotiken längre fram i texten, nu först till det som sägs i början av artikeln om dagens svenska universitet och då inte minst humanioras ställning vid dessa. Här är ett litet utdrag:

Det offentliga samtalet om universiteten har till och med gått så långt att universitets- och högskoleutbildningen reducerats till statistik: om syftet med utbildning inte är att 50 procent av befolkningen skall ta del av den, oavsett innehåll och kvalitet, är den en metod för att hyfsa till arbetslöshetstalen. Vad människor skall få ut av den tid och de pengar de investerar i, eller kanske offrar på, högre studier förefaller vara en mindre väsentlig fråga.

Sedan kastar Pirholt en sidoblick på läget i Finland:

I Finland, där man längre än i Sverige hållit fast vid de gamla bildningsidealen, pågår stora förändringar. Inom humaniora reducerar man den tidigare så viktiga språkutbildningen; omfånget på de tämligen omfattande pro gradu-avhandlingarna skall minska; studietiden skall komprimeras till kortast möjlig. Dessa krav kommer inte från studenterna själva utan uppifrån. Återigen är det Bolognaprocessen man motiverar med.

Därefter närmar sig Pirholt sitt egentliga tema, Hörischs bok, genom att vända blicken mot läget i Tyskland:

Universitetsutbildningen i Tyskland, det stora bildningslandet i Europa, står inför liknande problem. Mindre pengar och procentjakt är en realitet också här.

Och så är vi då framme vid Jochen Hörisch, hans nyutkomna bok och kopplingen till Humboldt och Humboldts bildningsideal:

Jochen Hörisch, professor i germanistik och medieanalys vid universitetet i Mannheim, har nyligen givit sig in i diskussionen med debattboken Die ungeliebte Universität. Rettet die Alma mater! (Carl Hanser Verlag, 139 s). Hörisch är, tillsammans med landsmannen Friedrich Kittler, den ledande medieteoretikern av i dag – Otto Fischer och Thomas Götselius publicerade för några år sedan en presentation av Hörischs arbete och en intervju med honom i Tidskrift för litteraturvetenskap – och han representerar en teoretiskt sett mycket avancerad litteraturvetenskap. Det är ingen slump att författaren tar avstamp i några citat från Goethe, Schiller och deras romantiska efterföljare Hoffmann och Eichendorff. Dessa diktares verksamhet sammanföll med skapandet av det Humboldtska reformuniversitetet i början av 1800-talet, den självklara utgångspunkten för all diskussion om universitetens roll i Tyskland än i dag.

Därpå följer ytterligare ett stycke om det centrala innehållet i Humboldts idéer kring vad universitetsstudier är eller bör vara och dessa idéer i förhållande till dagsläget i den tyska universitetsvärlden:

Det står tämligen klart att de ideal som Humboldt stod för vid det här laget är nästan fullständigt urvattnade. Enligt dessa skulle universiteten vara en plats för fritt lärande och fri forskning. En viss informell jämlikhet råder där mellan å ena sidan studenterna, vilka absolut inte skulle uppfattas som elever utan som självständiga individer på självständig jakt efter vetande, och å andra sidan läraren, som kom direkt från sin forskning till sina studenter. Platsen för interaktion mellan dessa var enligt Humboldts ideal seminariet där frågor behandlades öppet och kritiskt.

Om universitetslärarnas belägenhet enligt Hörisch skriver Pirholt sedan bland annat följande:

För lärarnas del har utvecklingen bort från detta synsätt inneburit en ökad ofrihet och en växande arbetsbelastning. Samtidigt som studentunderlaget minskar blir både seminariegrupperna och antalet veckoundervisningstimmar större. Forskning, till och med för den mest renommerade forskare, har ersatts av ett ständigt sökande efter externa medel, ansökningsskrivande och ett väntande på beslut. Den informella relationen till studenterna har byråkratiserats och förvandlats till att sätta betyg och ge poäng.

Och om studenterna och hur deras studier nu gestaltar sig kan vi läsa det här:

För studenternas del har friheten reducerats på motsvarande sätt. Det fria sökandet efter kunskap har ersatts av kunskapskontroll, det vill säga prov. Resultatet har blivit detsamma som i Finland: den enskilda studentens sammanlagda studietid har kraftigt reducerats och examensarbetenas omfång har mer än halverats. Det studenterna numera ägnar sig åt är inte längre bildning utan inlärning. Universitet har blivit högskola och studenterna elever.

Sedan kommer en passus om en motsatt eller i alla fall delvis motsatt utveckling som pågår på vissa universitet:

Vid de amerikanska elituniversiteten och vid de privata universiteten i Tyskland går utvecklingen åt ett annat håll. Studenterna och deras föräldrar betalar dyra pengar för möjligheten till en levande kommunikation mellan lärare och studenter, ansikte mot ansikte – alltså många lärare och få studenter. Högskolorna däremot försöker mer och mer efterlikna medievärldens "hyperaktivitet" och "mobilitet".

Vidare kan vi läsa en möjligen lite överraskande (eller kanske inte) kommentar till hur europeisk litteraturteori står sig i jämförelse med amerikansk:

Och i Tyskland, såväl som i Sverige, vill klåfingriga byråkrater inget hellre än att universitetens verksamhet skall konkurrensutsättas enligt förenklade marknadsliberala principer och bedömas efter någon statistisk, vars egentliga värde är svårt att uppskatta. Hörisch påpekar dock att om denna konkurrens skulle ske på ett rättvist sätt skulle europeisk humaniora få mer pengar, inte mindre, eftersom den väl kan tävla med den amerikanska – tänk bara på all modern litteraturteori som närmast uteslutande kommer från tysk- och franskspråkiga länder – medan europeisk naturvetenskap, räknat efter antalet Nobelpris, ligger långt under Amerikas nivå.

Sedan kommer vi till det här som betecknas som problemet med averotiseringen av universitetsvärlden:

Grundproblemet är inte heller av ekonomisk natur. I stället beror enligt Hörisch den negativa utvecklingen för den högre utbildningen på en averotisering och ett avkönande av vår föreställning av universitetet. Det som en gång var den hulda modern (Alma mater) och den kvinnliga allomslutande famnen (universitet har feminint genus på tyska) har i dag blivit den könlösa högskolan (skola har emellertid också feminint genus). Den könlösa myndighetsutövningen som högskoleläraren ägnar sig åt kan inte vara föremål för vare sig kärlek eller hat.

Och lite längre ner fortsätter Pirholt så här:

Men detta bortrationaliserade kärleksförhållande ser Hörisch som förutsättningen för en fri och kritisk akademi och det måste således återupprättas. Vägen till ett pånyttfött Alma mater går först och främst via ett återskapande av gemenskapen inom lärar- och studentkåren och mellan lärare och studenter.

Till denna punkt har det för mig tett sig som om Pirholt följer och i alla fall i någon mån stödjer Hörischs tankar och idéer, men här kommer nu ett slags "snitt" i resonemanget och Pirholt vänder sig emot Hörisch och hans idé om det viktiga i den känslomässiga bindningen mellan studenten, läraren och kunskapen och kunskapssökandet. Ordet ”erotik” dyker upp igen och fortfarande vet jag inte riktigt vad varken Hörisch eller Pirholt lägger i det. Jag tänker mig att det kan betyda att känslan och inte bara intellektet är involverade i det här, fastän ordet ”erotik” å andra sidan också pekar på en sexuell laddning i det här. Tja. I alla fall skriver Pirholt i inledningen till det sista avsnittet så här:

Att det erotiska förhållande till universitetet som Hörisch eftersträvar tidigare var ett uteslutande manligt privilegium förnekas förvisso inte. Men författarens psykoanalytiska resonemang om Alma mater bygger boken igenom på en så tydlig manlig fantasi om det evigt kvinnliga, att de avslutande, betydligt mer jordnära reformförslagen knappast kan uppnå det "vetandets erektion", för att tala med Walter Benjamin, som så hett eftertraktas. Som bekant är kvinnor numera tillåtna vid de högre utbildningarna – i Sverige utgör kvinnorna till och med en majoritet. Hörischs erotiska fantasi om Alma mater förblir lyckligtvis en fantasi.

Det här som Pirholt skriver om ”Hörischs erotiska fantasi om Alma mater” irriterar mig på något vis och jag betraktar hela den här ovan citerade passusen som en olyckligt hopkommen politisk korrekthet som skär sig mot det som står i resten av texten. Men samtidigt uppmanar jag mig själv att hålla mig i skinnet – jag har ju inte läst Hörischs bok. Jag tycker, som anhängare av de Humboldtska idealen och som motståndare till ekonomiseringen och byråkratiseringen av universitetsvärlden, att känslan visst har en viktig plats i sökandet efter kunskap och vetande. Kanske är det den fåniga (jag kan inte låta bli att säga att jag tycker det) användningen av ordet ”erotik” som för till de här besynnerligheterna i Pirholts text.

Slutklämmen i artikeln går ytterligare ett varv i samma den politiska korrektheten anda och ordet ”erotik” fortsätter att spöka omkring.

Är manliga akademiska superstjärnor som Jochen Hörisch eller Jacques Derrida, som talade i ämnet under sitt besök i Sverige för ett antal år sedan och som i likhet med Hörisch uppfostrades av den hulda modern, lämpliga att skildra arbetet "på golvet", där läraren och studenterna brottas med helt andra problem (kurslitteratur, upphovsrätter, undervisningstimmar, anställningar), glädjeämnen och fantasier? Vilken bild av tillståndet skulle en kvinnlig nydisputerad timlärare som ägnar huvuddelen av sin tid åt att söka arbete och pengar eller en av undervisning överhopad lektor ge? Är det samma bokstavligen romantiserande bild av universitetens uppgift och natur – ett erotiskt Alma mater där forskningen och livet är ett fritt och förutsättningslöst sökande efter Sanningen – som präglar hennes syn, eller är hon redan indoktrinerad i den produktionsideologi som präglar samhället i stort?

Spårbytet i sista avsnittet i Pirholts artikel gör att jag tycker att jag vet mindre om Hörischs bok än jag gjorde innan jag kom till detta ställe i texten. Det är inte utan att jag känner mig manad att läsa boken för att få någon reda i vad Hörisch egentligen säger.

För dem av er som vill läsa hela Pirholts text utan mina kommentarer och avbrott så finns den här.

Hermann Hesse

Sedan några dagar vänder jag blicken ifrån det nya eller nyskrivna och läser sådant som funnits länge eller ganska länge. Just nu läser jag en samling aforismer av Hermann Hesse som Volker Michels ställt samman. Boken heter ”Lektüre für Minuten”.

Hesse

Hesse hör till de författare jag återvänder till gång på gång, ibland med års mellanrum. Senast jag läste något av honom var för kanske två år sedan eller är det tre? I alla fall var det ”Das Glasperlenspiel” jag läste och den boken kom mig den gången mycket närmare än den gjorde när jag läste den ungefär 25 år tidigare. Vid den första läsningen stördes jag av att den verkade alltför genomkomponerad, välstrukturerad och fixerad vid en idé, den andra gången var det kanske denna perfektion och själva idéinnehållet som tilltalade mig mest. Kanske ligger det något dumt eller kontraproduktivt i att vilja citera ett litet stycke ur en roman som har sin djupaste styrka just i sin helhet, men vi kan låtsas att jag egentligen citerar hela romanen när jag skriver de här raderna (som handlar om historia och en historikers uppgift):

Wer Geschichte betrachtet soll meinetwegen den rürhrendsten Kinderglauben an die ordnende Macht unsres Geistes und unsrer Methoden mitbringen, aber außerdem und trotzdem soll er Respekt haben vor der unbegreiflichen Wahrheit, Wirklichkeit, Einmaligkeit des Geschehens. Geschichte treiben, mein Lieber, ist kein Spaß und kein verantwortungsloses Spiel. Geschichte treiben setzt das Wissen darum voraus, daß man damit etwas Unmögliches und dennoch Notwendiges und höchst Wichtiges anstrebt. Geschichte treiben heißt: sich dem Chaos überlassen und dennoch den Glauben an die Ordnung und den Sinn bewahren. Es ist eine sehr ernste Aufgabe, junger Mann, und vielleicht eine Tragische.

Den bok av Hesse jag läst flest gånger är ”Siddhartha” och jag vet att jag kommer att läsa den igen (i alla fall om jag lever några år till). Om man jämför den med ”Das Glasperlenspiel” så är kanske den största skillnaden att ”Siddhartha” är konkret där ”Glasperlenspiel” är en abstraktion. ”Glasperlenspiel” är en idé och ”Siddhartha” är livet. De första raderna i boken är gränslöst vackra. De är poesi och harmoni:

Im Schatten des Hauses, in der Sonne des Flußufers bei den Booten, im Schatten des Salwaldes, im Schatten des Feigenbaumes wuchs Siddhartha auf, der schöne Sohn des Brahmanen, der junge Falke, zusammen mit Govinda, seinem Freunde, dem Brahmanensohn. Sonne bräunte seine lichten Schultern am Flußufer, beim Bade, bei den heiligen Waschungen, bei den heiligen Opfern. Schatten floß in seine schwarzen Augen im Mangohain, bei den Knabenspielen, beim Gesang der Mutter, bei den heiligen Opfern, bei den Lehren seines Vaters, des Gelehrten, beim Gespräch de Weisen.

Men nu befinner jag mig alltså i ”Lektüre für Minuten”. Här är något litet av det jag läst under gårdagen och den här morgonen:

Es ist wunderlich mit der Liebe, auch in der Kunst. Sie vermag, was alle Bildung, aller Intellekt, alle Kritik nicht vermag, sie verbindet das Fernste, stellt das Älteste und Neueste nebeneinander. Sie überwindet die Zeit, indem sie alles aufs eigene Zentrum bezieht. Sie allein gibt Sicherheit, sie allein hat recht, weil sie nicht rechthaben will.

Eller det här:

Man kann alles in der Welt nachahmen oder fälschen, nur die Liebe nicht: Liebe kann man nicht stehlen, nicht nachahmen, sie wohnt nur in dem Herzen, das sich ganz zu geben weiß. Das ist die Quelle jeder Kunst.

als Maler

Oktobersommar

Denna oktober håller fortfarande sommaren i handen. Värmen ligger kvar och löven liksom stretar emot att gulna på allvar, de fallar gröna till marken eller så blir de helt lugnt bara bruna. Och himlen nöjer sig med matta ullfärger.

oktobersommar

Här finns ingenting av fjolårets guldgnistrande prakt. Minns ni allt guldet från förra hösten? Eller himlens blåa?

guldhöst

Precariato – lite mer om begreppet prekariat

Som jag sa i en kommentar under texten ”Prekariat – om det politiskt korrekta språket”, så vände jag mig till några italienska vänner för att höra efter vad de säger om begreppet ”precariato”. Här är ett svar jag fick – ja, jag frågade också om det är ett ord som används ofta:

Sì, purtroppo si usa moltissimo: nella scuola e nel mondo del lavoro in generale. Nella scuola: si chiamano precari quei professori che non hanno un posto fisso da 10-15 anni e che fanno ormai i supplenti per mestiere, cioè vivono di sostituzioni di colleghi magari per 1-2-8 mesi l’anno poi vengono licenziati dalla scuola per l’estate e richiamati in inverno. Nel mondo del lavoro: a seguito della Legge Biagi (professore universitario di Modena autore della legge che è stato ucciso 4 anni fa dalle Brigate Rosse) i giovani non avranno più un posto di lavoro sicuro e fisso perché adesso il datore di lavoro può licenziare "senza giusta causa", cioè solo perché non servi più.

(Ja, tyvärr används det väldigt mycket: i skolan och i arbetslivet över huvud taget. I skolan: ”prekära” kallas de lärare som inte har någon fast tjänst även om de arbetat i 10-15 år och som har blivit ett slags professionella vikarier; de lever på vikariat för kolleger i kanske 1-2-8 månader om året och sedan blir de uppsagda från skolan under sommaren för att sedan kallas tillbaka till vintern. I arbetslivet: till följd av "Lex Biagi" (universitetsprofessor från Modena och upphovsman till denna lag – dödad av Röda Brigaderna för fyra år sedan) kommer unga människor inte längre att kunna få ett fast arbete eftersom arbetsgivaren kan säga upp dem ”utan rättmätigt skäl”, det vill säga bara för att de inte behövs längre.)

Ellen

-Det har alltid bott mycket tattare här i Segeltorp, sa Ellen till oss där vi satt i hennes varma kök. Vi hade kommit för att titta på lägenheten från annonsen. Det var övervåningen i Ellens hus som var lägenheten. Vi gick uppför trappan, Ellen låste upp och vi klev in. Två små lurviga hundar rusade in förbi oss, lyfte på benet och kissade snabbt i den långhåriga ryamattan i ”rummet”. Vi gick runt och tittade och i sovrummet pekade Ellen in mot ena hörnet på den sidan där det var snedtak. – Här har någon legat och dött, men det har skett på rätt sätt. Ni kan vara lugna här. Jag vet sådant för jag är synsk.

-Det blir nog bra, sa du. Och redan samma kväll kom vi tillbaka med våra saker och flyttade in.

Vi bodde in oss där på Ejdervägen och så småningom började lägenheten kännas som ett hem. Ofta när vi var på väg ut eller in lockade Ellen in oss i sitt kök. Hon berättade gärna om sin hemby i Dalsland. – Inavel, alla var släkt med varandra. Titta på min rygg, som ett ”s”; sådana ryggar har alla därnere. Och så är jag synsk; det är det många av oss som är. Jag kan känna vad som har hänt på en plats och jag anar vad som kommer att hända i framtiden.

Ibland kom Ellen upp till oss för att prata lite om byn i Dalsland eller om tattare. Nästan varje gång slank de små lurviga hundarna in efter henne och kissade snabbt i ryamattan i ”rummet”, det gjorde väl ingenting, inte luktar det, inte.

En dag när jag kom hem och just skulle uppför trappan, kom du ut från Ellens kök. Du hade blivit spådd. Ellen hade sett mig vandra iväg med en resväska i varje hand, sa du.

Nu är det en annan tid och väl ett annat liv och Dalsland ligger här på andra sidan bron. Ibland kommer jag på mig själv med att jag tittar extra noga på en ”s”-krökt rygg och någon gång ser jag kanske in i ögonen på en som ser in i framtiden. Och jag kan fråga mig: – Var ligger Ellens by?

Dalsland