Blogg

Tid

I natt byter vi tid igen – vi lämnar sommartiden och går in i vintertiden eller är det normaltid vi kallar det här som nu kommer? På italienska heter sommartiden ”ora legale” (laglig eller lagstadgad timme) och vinter/normaltiden ”ora solare” (soltimme). Jag kommer inte ifrån att jag tycker att de italienska termerna här är mer träffande. Och nog låter ”ora solare” mer lockande än ”normaltid”? Fast varför ska det å andra sidan låta lockande?

fönster

PS Imorgon är jag inte här, så pausträdet höljer sig i tystnad för en dag. Fast kanske lutar sig någon ut genom ett av fönstren här ovanför och säger…

Skarpheden

Några gånger om året tar jag fram ”Njals saga”. Nästan alltid läser jag samma ställen i texten. Det är Njals son Skarpheden jag söker upp, för det finns ingen person i någon av islänningasagorna som gripit mig så som han. Ingående eller djupare personteckningar finns det inte mycket av i den här litteraturen och det är inte många rader som beskriver Skarpheden, men de räcker för att jag ska veta precis vem han är. Det här stället brukar jag läsa:

Torkel sade: ”Vem är den store och kuslige karlen, han som går femte man i raden, den bleke med de skarpa dragen, som ser ut som en olycksman och illgärningsman?”

Och det här om hans slut:

Därpå sökte de efter Skarpheden. Några av husfolket visade stället, där Flose hade hört visan kvädas. Där hade taket fallit ned mot gavelväggen, och där sade Hjalte, att de skulle gräva. Det gjorde de, och där funno de Skarphedens lik. Han hade stått upprätt mot väggen, och hans ben var uppbrända nästan ända upp till knäna, men allt annat var obrunnet på honom. Han stod och bet i munskägget, och hans ögon voro öppna och osvullna. Yxan hade han drivit in i gavelväggen så hårt, att den hade trängt in ända till mitten av bladet, och den hade inte mist härdningen.

Njals saga

Stenar

Under sommaren som gick vandrade jag, som en del av er redan vet, tillsammans med man och hund i Riesengebirge/Krkonoše/Karkonosze. Ofta följde vandringsleden den tjeckisk-polska gränsen.

väg

I mitt lite underligt sammansatta tjeckiska ordförråd ingår ordet ”kámen” – sten. På två ställen längs en av de här bergsvägarna fann jag skyltar med texter som innehöll detta ord. Texten fanns i båda fall i en tjeckisk och en polsk version. Här ser ni den ena:

manliga

På tjeckiska står det ”de manliga stenarna” och på polska står det ”de tjeckiska stenarna”. Hm.

Och här är den andra skylten. På tjeckiska står det ”de kvinnliga stenarna”, nej, jag menar ”flickstenarna” – det är ju viktigare med ungdom hos kvinnor. Och på polska står det ”de schlesiska stenarna”. Ja.

kvinnliga

Swinging with Neighbours – Minne matka?

Framför mig här på bordet har jag en bok, en mastondontvolym som heter ”Swinging with Neighbours”. En sådan här bok kan jag inte läsa i sängen, för då knäcker jag armarna, så det får bli här vid köksbordet. Här är baksidestexten, så att ni får veta något annat än onödigt prat om bokens vikt:

Välkommen till Swinging with Neighbours!

Det här är inte bara en antologi, en dokumentärfilmserie, en festival och ett nätverk. Det är också ett försök att skapa ett offentligt rum i det nordisk-ryska huset, där poesi och konst kan samverka. Under projektets femåriga historia har Carl Dieker och Paula von Seth filmat otaliga intervjuer, samtal och uppläsningar med ett 70-tal poeter, författare och konstnärer i Norden och Ryssland. År 2004 anordnades en festival i Stockholm, det blev en fest som fortsätter här.

I antologin och filmerna möts dikterna och språken, poeterna och orden. Projektet är inte representerande, utan bygger på en intuitiv delaktighet i samtidspoesin. Gränserna flyter och rollerna skiftar: utövare blir åhörare, åhörare blir uppläsare.

bok

Jag har ännu inte läst mer än ett par dikter, jag har ännu inte sett och lyssnat på någon av poesiuppläsningarna eller sett någon av filmerna i filmserien ”Grannen”, inte ”Svarta får i motljus”, inte någon annan.

Jag läser/skriver den här dikten av Riina Katajavuori för er, först på finska (jag känner en lätt svindel blandad med oro för att missa något, när jag skriver ner de finska orden här) och sedan på svenska:

Minne matka?

Tiedä, pieni, että maalla on enemmän
ja kirkkaampia tähtiä,
mutta minä olen syntynyt kaupungin tähtien alle,
ja sinä, tupsuton pipo päässäsi tulit talveen
oppimaan liikennevalojen vihreää,
nuoskan luonnetta,
hämärän märkää rähmää.

Minä kiinnitän sinulle kahdeksankymmentä
pientä tähteä parvekkeen kaiteeseen
ja kytken niihin valon kolmen pimeän kuukauden ajaksi,
teen kuumalla kiisselikattilalla sinulle kaivonrenkaan
parvekkeen nietokseen ja lumilyhdyn keskelle jalkakäytävää.

Ole hyvä, meillä on korkealla kaupungissa lakit ja laulut,
meillä on heikot ja vahvat,
…………..elementit ja temppelit.

Varthän?

Du ska veta, liten, att på landet finns det flera
och klarare stjärnor,
men jag är född under stadens stjärnor,
och du kom, med en tofslös mössa på huvudet, till vintern
för att lära dig trafikljusens grönhet,
blidvädrets natur,
dunklets våta sörja.

Jag fäster åt dig åttio
små stjärnor på balkongräcket
och kopplar ljus till dem under de tre mörka månaderna,
med en het krämkastrull gör jag åt dig en brunnsring
i drivan på balkongen och en snölykta mitt på trottoaren.

Varsågod, i stan har vi höga hattar och trallar,
vi har svaga och starka,
…………..element och tempel.

De finska orden för ”dunklets våta sörja” släpper inte greppet om mig: hämärän märkää rähmää.

Och jag förstår att ”sinulle” betyder: åt dig.

(Punkterna i sista raden/raderna är tänkta att vara osynliga – det är mitt sätt att skjuta fram raden. Mitt otekniska sätt alltså.)

Aspekter

Någon i min närhet uttalade nyss ordet ”klämdag” och vips dök det tyska ordet ”Brückentag” och det italienska ordet ”ponte” upp i mitt huvud. Om jag ställer ”kläm” bredvid ”bro-Brücke-ponte” ger det mig en lustig lätt svajig känsla. Det är två helt olika sätt att se på detta något som befinner sig emellan två. Det ena känns väldigt tätt inpå, ja, lite trångt och kläm-skavigt medan det andra synsättet har något luftigt och nästan abstakt över sig.

Detta för mig osökt till gester man använder i olika länder för att visa hur mycket man har, hade eller vill ha i glaset. I Sverige till exempel är det tomrummet mellan tumme och pekfinger som talar om mängden. I Tjeckien (till exempel) är det de sammanhållna fingrarnas massa som anger den. I ena fallet visas måttet med tomrum och i det andra med substans.