Framför mig här på bordet har jag en bok, en mastondontvolym som heter ”Swinging with Neighbours”. En sådan här bok kan jag inte läsa i sängen, för då knäcker jag armarna, så det får bli här vid köksbordet. Här är baksidestexten, så att ni får veta något annat än onödigt prat om bokens vikt:
Välkommen till Swinging with Neighbours!
Det här är inte bara en antologi, en dokumentärfilmserie, en festival och ett nätverk. Det är också ett försök att skapa ett offentligt rum i det nordisk-ryska huset, där poesi och konst kan samverka. Under projektets femåriga historia har Carl Dieker och Paula von Seth filmat otaliga intervjuer, samtal och uppläsningar med ett 70-tal poeter, författare och konstnärer i Norden och Ryssland. År 2004 anordnades en festival i Stockholm, det blev en fest som fortsätter här.
I antologin och filmerna möts dikterna och språken, poeterna och orden. Projektet är inte representerande, utan bygger på en intuitiv delaktighet i samtidspoesin. Gränserna flyter och rollerna skiftar: utövare blir åhörare, åhörare blir uppläsare.
Jag har ännu inte läst mer än ett par dikter, jag har ännu inte sett och lyssnat på någon av poesiuppläsningarna eller sett någon av filmerna i filmserien ”Grannen”, inte ”Svarta får i motljus”, inte någon annan.
Jag läser/skriver den här dikten av Riina Katajavuori för er, först på finska (jag känner en lätt svindel blandad med oro för att missa något, när jag skriver ner de finska orden här) och sedan på svenska:
Minne matka?
Tiedä, pieni, että maalla on enemmän
ja kirkkaampia tähtiä,
mutta minä olen syntynyt kaupungin tähtien alle,
ja sinä, tupsuton pipo päässäsi tulit talveen
oppimaan liikennevalojen vihreää,
nuoskan luonnetta,
hämärän märkää rähmää.
Minä kiinnitän sinulle kahdeksankymmentä
pientä tähteä parvekkeen kaiteeseen
ja kytken niihin valon kolmen pimeän kuukauden ajaksi,
teen kuumalla kiisselikattilalla sinulle kaivonrenkaan
parvekkeen nietokseen ja lumilyhdyn keskelle jalkakäytävää.
Ole hyvä, meillä on korkealla kaupungissa lakit ja laulut,
meillä on heikot ja vahvat,
…………..elementit ja temppelit.
•
•
•
Varthän?
Du ska veta, liten, att på landet finns det flera
och klarare stjärnor,
men jag är född under stadens stjärnor,
och du kom, med en tofslös mössa på huvudet, till vintern
för att lära dig trafikljusens grönhet,
blidvädrets natur,
dunklets våta sörja.
Jag fäster åt dig åttio
små stjärnor på balkongräcket
och kopplar ljus till dem under de tre mörka månaderna,
med en het krämkastrull gör jag åt dig en brunnsring
i drivan på balkongen och en snölykta mitt på trottoaren.
Varsågod, i stan har vi höga hattar och trallar,
vi har svaga och starka,
…………..element och tempel.
De finska orden för ”dunklets våta sörja” släpper inte greppet om mig: hämärän märkää rähmää.
Och jag förstår att ”sinulle” betyder: åt dig.
(Punkterna i sista raden/raderna är tänkta att vara osynliga – det är mitt sätt att skjuta fram raden. Mitt otekniska sätt alltså.)