Aspekter

Någon i min närhet uttalade nyss ordet ”klämdag” och vips dök det tyska ordet ”Brückentag” och det italienska ordet ”ponte” upp i mitt huvud. Om jag ställer ”kläm” bredvid ”bro-Brücke-ponte” ger det mig en lustig lätt svajig känsla. Det är två helt olika sätt att se på detta något som befinner sig emellan två. Det ena känns väldigt tätt inpå, ja, lite trångt och kläm-skavigt medan det andra synsättet har något luftigt och nästan abstakt över sig.

Detta för mig osökt till gester man använder i olika länder för att visa hur mycket man har, hade eller vill ha i glaset. I Sverige till exempel är det tomrummet mellan tumme och pekfinger som talar om mängden. I Tjeckien (till exempel) är det de sammanhållna fingrarnas massa som anger den. I ena fallet visas måttet med tomrum och i det andra med substans.

14 tankar om “Aspekter

  1. Pont, på franska.

    Och jag försöker se motsvarande gest inom mig, men inser att den inte finns.
    De bara häller, fransmännen, struntar fullkomligt i om man viftar och vevar. De pratar med någon annan under tiden. Vill man inte ha det man fick lämnar man det. Vill man ha mer får man lov att vara tydlig, knuffa till den som sitter närmast flaskan och hålla fram sitt glas till exempel.

  2. Tack Karin, för bron,

    det här med glaset och beskrivningen av hur mycket det är/var/ska vara i det, kan eventuellt också förekomma i en ”stillsam situation”, där man bara berättar om hur något var. Usch, jag känner mig luddig och oklar.

    Om vi skulle lyckas med att ”spetsa till” en sådan här ”måttbeskrivningssituation”, så att vi även kan få fransmän att välja mellan substans och tomrum, så är mitt tips att det blir substans.

  3. Jag förstår vad du är ute efter och ska göra en empirisk undersökning så snart tillfälle erbjuds. Återkommer.

    En sak som retar mig och som inte har med det här att göra men ändå har det – kanske – är att de heller inte har något ord för ”grund”, alltså på grunt vatten. De säger odjupt vad gäller vatten, eller ytligt/konstlat vad gäller annat.

    Jag tycker generellt att de har dåligt med ord för rumslighet. Få prepostioner och ett verb för sätta/ställa/lägga.
    Allt det här KAN ha med saken att göra, och jag tror även att det är därför deras flygplatser och andra stora knutar av olika slag blir så råddiga.

    Däremot har den en presicion vad gäller tid som svenskan fullkomligt saknar.

    Kanske har de faktiskt inte den där gesten? – jag lovar att kolla upp det!

  4. Karin,

    intressant med din utvidgning av området här. Kan jag dra ut det till att du ser det som att germanska språk har större precision när det gäller rum och romanska större precision när det gäller tid?

  5. Karin, jag blir jättenyfiken på den precisa tiden i franskan. Exempel? Ett tidsord jag kommer på är ”quinzaine” som ordagrant betyder femtontal men som används för två veckor, dvs fjorton dar. Fast det känns ju inte så exakt… Ett annat väldigt franskt tidsuttryck är ”un quart d’heure de politesse” som innebär att man av artighet bör komma en kvart efter utsatt tid så värdfolket verkligen hinner bli färdiga med förberedelserna. Men det känns inte heller så exakt. Jag har kanske missat en hel lista med användbara uttryck?!

  6. Jorun,

    innan Karin kommer och svarar på dina frågor, vill jag inflika något: På italienska heter fjorton dagar ”quindici giorni” (alltså femton dagar) och ”om fjorton dagar” blir gärna ”fra una quindicina di giorni” (ett femtontal dagar).

    Och beträffande den där politesse-kvarten får det mig att minnas något min mamma (som är tyska, men som också bott i Frankrike) brukade säga när vi var barn: ”Om man kommer i exakt tid till en middag, så strår värdinnan i underkjolen.” Ungefär så i alla fall…

  7. Nej, jag menar i verbformerna. I franskan finns det en massa sätt att uttrycka vad som kanske kommer hända i framtiden om något annat har hänt innan som inte ens finns på svenska. Inte mig veterligt heller på engelska. Min tyska är alldeles för dålig för att jag ska kunna säga, men jag antar att det är illa där med.
    Dessutom finns en motsvarande komplexitet i imperfekt, med varvandet av imperfekt och perfekt (om jag minns rätt) för att iscensätta ett skeende. Tiden är hela tiden mätt och vägd och satt i en kronologisk ordning – det finns liksom inget luddigt där alls.

    Är det inte egentligen ganska konstigt att verben uttrycker tidens gång?
    Kunde det inte göras lika gärna på något annat vis?

    Och helt ovetenskapligt tycker jag alltså att de däremot har ett väldigt trubbigt sätt att uttrycka rum. Ingen skillnad på riktning och befintlighet (var/vart), som sagt få prepositioner och ett verb för sätta-ställa-lägga.

    Nu är ju inte jag någon språkvetare och kan alltså vara ute och cykla i det här sammanhanget, men om man gör antagandet att det språk vi har och växer in i är det som sedan styr hela vårt tänkande, ja, då tycker jag att jag ser skillnader i just de här riktningarna.
    Också i hur det faktiskt ser ut i själva omgivningen – rummet.

    Rätta mig gärna om ni ser att det är fel!

  8. Mmm, det är de där nyansrika verbanvändningarna som är så svåra att lära sig när man inte badar i språket. Jag har kommit så pass långt med mina franska verb att jag i nyheterna känner igen konditionalis som markering av att man inte riktigt vet (som i svenskans ”enligt uppgift ska 35 människor ha funnits ombord”). Jag använder det inte själv, men det beror naturligtvis på att jag vet allt tvärsäkert. Särskilt när det gäller verb…

  9. Karin skrev: ”Är det inte egentligen ganska konstigt att verben uttrycker tidens gång? Kunde det inte göras lika gärna på något annat vis?”

    En fråga till språkvetarna: Visst finns det språk som inte böjer verben efter tempus?

    För oss som inte är språkvetare: svenska verb: http://user.it.uu.se/~carle/Svenska/Verbs.html

  10. Vi behöver inte gå särskilt långt för att hitta språk där man åtminstone kan ana att det går alldeles utmärkt att markera tid utan att använda sig av tempusböjda verb: jämför ”I eat my food” med ”I did eat my food”, till exempel (även om det kanske inte är ett lysande exempel med tanke på att ”did” är en form av ”do” …).

    Om jag inte missförstått er skulle jag gissa att kinesiskans sätt att markera tid med aspekt är ett exempel på vad ni letar efter. Om jag inte missförstått den, då – jag leker huvudsakligen med indoeuropeiska språk (som av förklarliga skäl hanterar tid på ungefär samma sätt som svenskan …) och talar inte kinesiska över huvud taget.

    //JJ

  11. Tack Johan,

    jag citerar en liten bit ur din Wikipedia-länk: Functions such as number in nouns or tense in verbs are expressed through syntax.

    Kanske dyker det upp någon här som kan säga mer om kinesiskans sätt att uttrycka tid.

  12. Jag förhörde mig med någon som behärskar kinesiska och fick nedanstående svar — det är möjligt att de kinesiska tecknen försvinner här i bloggen:

    »Kinesiskan utrycker tid genom adverb och hjälpverb, man böjer alltså inte alls själva verbet utan lägger antingen till ord före eller efter i meningen för att markera tempus. Till exempel finns det ett tecken som ser ut så här 了 och uttalas lö (med kort ö). Om det tecknet finns med i meningen indikerar det perfekt eller imperfekt. Sen finns det en annat ord som skrivs så här 正在 och uttalas tjöng tsaj (med uttalade t:n och ett mjukt a) och kan väl närmast översättas med ”just nu”, och indikerar alltså en pågående händelse.«

  13. Tack Agneta, för det här bidraget. Nu är det bara att hoppas att de som var med i det här samtalet tittar in här igen.

Kommentera