Blogg

Nej, Nobelpriset i litteratur gick inte till Zagajewski, inte det här året, ett annat års Nobelpris kommer att gå till honom, tänker jag mig… Jag vandrar vidare genom diktsamlingen ”Elektrisk elegi”. Se här några textställen som givit mig en särskild svindel eller förvivlad lycka/berusande smärta:

Föremålens släta hud är lika
spänd som ett cirkustält.

•

Om kvällen, i stadens utkant, efter en hel dag
prisgiven åt tomheten, börjar plötsligt
den sena helgen och skymningens sanskrit tala
med glädjens glödgade tunga.

•

Var går gränsen mellan sfärerna? Var finns vakterna?

•

Nu bor du i skuggan;
må nattfjärilarna lära sig störta in i mörkret,
de som så lätt finner vägen till ljuset.

•

Ängarna i Burgund klättrar uppför kullarna
och ligger på dem, orörliga som kläder
på hängare. Vi vet ingenting, ett förtvivlat ingenting.

•

Världen är likadan som den alltid varit,
full av skugga och förväntan.

•

•

•

Och förresten så pågår just nu i bloggvärlden ett nytt plock, ett plock om just Nobelpriset. Läs här!

Sedan en liten tid läser jag Pär Lagerkvists dikter på italienska, i Giacomo Oreglias översättning. (Vill ni se några exempel så finns det ett två dagar bakåt här och ytterligare ett i länken inne i den texten.) Jag läser de svenska och italienska versionerna mot varandra och funderar över vad som är möjligt att föra med sig över språkgränsen och vad som går förlorat eller vad som kanske måste gå förlorat.

Många av Pär Lagerkvists dikter handlar om något så universellt som människolivet på jorden. Sådana dikter borde väl gå att översätta till alla språk – mühelos? Och ändå är det kanske inte så. Dikterna handlar om människan på jorden, ja, men ofta är det tydligt att jorden här är den del av jorden, dit solens strålar sträcker sig in snarare horisontellt än vertikalt, där skymning och gryning är mycket långa, där halvdagrar fyller en mycket större del av tiden än det klara eller skarpa eller heta ljuset. Ett sådant ljus föder mera vemod än passion, mera melankoli än känslomässig hetta.

Det som är svårast att fånga i dessa dikter är just de stämningslägen som är förbundna med det här skymningsljuset och det här långsamma utdragna bortdöendet av ljuset. För det är också så att det är skymningen snarare än gryningen som är själva kärnan i det här nordiska. Och sommarens korthet.

Jag läser de första raderna i ”Livet har så vackra ögon”.

Livet har så vackra ögon,
rådjursögon,
sorgsna, djupa,
speglar ändå sommarstunden,

La vita ha occhi così belli,
occhi di capriolo,
tristi, profondi,
ma che riflettono l’attimo estivo,

”Sommarstunden” är det ett ord som går att översätta till ett språk i vars värld sommaren kan vara en stor grym brännande makt?

Det kom en bok till mig härom veckan, ”Elektrisk elegi” av Adam Zagajewski – (tack, Anders). Jag har nu läst dikterna fram och tillbaka flera gånger. Några av dem tycker jag särskilt mycket om, åtta eller nio. En av dem verkar skriven för just dessa dagar. Den heter ”Tänk om Ryssland”.

Tänk om Ryssland vore grundat
av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare
och Stalin en utkantsfigur
i ett förkommet georgiskt
epos, tänk om Ryssland tog av sig
sin stubbiga björnpäls
och kunde leva i ordet och inte
i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland.

Det är Anders Bodegård som har låtit de här polska dikterna bli/förbli dikter även på svenska.