Om ”den avkönade högskolan” och om begreppet ”erotik”

Igår kväll läste jag om torsdagens understreckare i SvD som jag har funderat en del över under de senaste dagarna. Artikeln är skriven av Mattias Pirholt, som bedriver postdoktoral forskning vid Freie Universität Berlin. Rubriken på understeckaren är ”Ingen älskar den avkönade högskolan” och i grova drag skulle innehållet kunna delas in i följande delar: kommentarer till läget i dagens svenska universitetsvärld, inblickar i motsvarnade världar i Finland och Tyskland, återblickar på Humboldttraditionen, presentation av en nyutkommen bok av professor Jochen Hörisch, ”Die ungeliebte Universätet. Rettet die Alma Mater!” och efter ett slags positionsmässig cesur ett slags ”snedkoppling” mellan Hörischs tankar och den svenska högskoleverkligheten.

I ingressen finns bland annat den här raden: ”Den tyska professorn Jochen Hörisch vill återupprätta ett gammalt bildningsideal och en mer erotisk relation mellan universitet och student.” Nu har jag inte läst Hörischs bok och inte heller hört honom föreläsa, så jag vet inte riktigt vad det här ordet ”erotisk” ska betyda i sammanhanget, kanske är det bara en floskel eller så har jag andra föreställningar om erotik än Pirholt eller eventuellt Hörisch. Jag återkommer till den här erotiken längre fram i texten, nu först till det som sägs i början av artikeln om dagens svenska universitet och då inte minst humanioras ställning vid dessa. Här är ett litet utdrag:

Det offentliga samtalet om universiteten har till och med gått så långt att universitets- och högskoleutbildningen reducerats till statistik: om syftet med utbildning inte är att 50 procent av befolkningen skall ta del av den, oavsett innehåll och kvalitet, är den en metod för att hyfsa till arbetslöshetstalen. Vad människor skall få ut av den tid och de pengar de investerar i, eller kanske offrar på, högre studier förefaller vara en mindre väsentlig fråga.

Sedan kastar Pirholt en sidoblick på läget i Finland:

I Finland, där man längre än i Sverige hållit fast vid de gamla bildningsidealen, pågår stora förändringar. Inom humaniora reducerar man den tidigare så viktiga språkutbildningen; omfånget på de tämligen omfattande pro gradu-avhandlingarna skall minska; studietiden skall komprimeras till kortast möjlig. Dessa krav kommer inte från studenterna själva utan uppifrån. Återigen är det Bolognaprocessen man motiverar med.

Därefter närmar sig Pirholt sitt egentliga tema, Hörischs bok, genom att vända blicken mot läget i Tyskland:

Universitetsutbildningen i Tyskland, det stora bildningslandet i Europa, står inför liknande problem. Mindre pengar och procentjakt är en realitet också här.

Och så är vi då framme vid Jochen Hörisch, hans nyutkomna bok och kopplingen till Humboldt och Humboldts bildningsideal:

Jochen Hörisch, professor i germanistik och medieanalys vid universitetet i Mannheim, har nyligen givit sig in i diskussionen med debattboken Die ungeliebte Universität. Rettet die Alma mater! (Carl Hanser Verlag, 139 s). Hörisch är, tillsammans med landsmannen Friedrich Kittler, den ledande medieteoretikern av i dag – Otto Fischer och Thomas Götselius publicerade för några år sedan en presentation av Hörischs arbete och en intervju med honom i Tidskrift för litteraturvetenskap – och han representerar en teoretiskt sett mycket avancerad litteraturvetenskap. Det är ingen slump att författaren tar avstamp i några citat från Goethe, Schiller och deras romantiska efterföljare Hoffmann och Eichendorff. Dessa diktares verksamhet sammanföll med skapandet av det Humboldtska reformuniversitetet i början av 1800-talet, den självklara utgångspunkten för all diskussion om universitetens roll i Tyskland än i dag.

Därpå följer ytterligare ett stycke om det centrala innehållet i Humboldts idéer kring vad universitetsstudier är eller bör vara och dessa idéer i förhållande till dagsläget i den tyska universitetsvärlden:

Det står tämligen klart att de ideal som Humboldt stod för vid det här laget är nästan fullständigt urvattnade. Enligt dessa skulle universiteten vara en plats för fritt lärande och fri forskning. En viss informell jämlikhet råder där mellan å ena sidan studenterna, vilka absolut inte skulle uppfattas som elever utan som självständiga individer på självständig jakt efter vetande, och å andra sidan läraren, som kom direkt från sin forskning till sina studenter. Platsen för interaktion mellan dessa var enligt Humboldts ideal seminariet där frågor behandlades öppet och kritiskt.

Om universitetslärarnas belägenhet enligt Hörisch skriver Pirholt sedan bland annat följande:

För lärarnas del har utvecklingen bort från detta synsätt inneburit en ökad ofrihet och en växande arbetsbelastning. Samtidigt som studentunderlaget minskar blir både seminariegrupperna och antalet veckoundervisningstimmar större. Forskning, till och med för den mest renommerade forskare, har ersatts av ett ständigt sökande efter externa medel, ansökningsskrivande och ett väntande på beslut. Den informella relationen till studenterna har byråkratiserats och förvandlats till att sätta betyg och ge poäng.

Och om studenterna och hur deras studier nu gestaltar sig kan vi läsa det här:

För studenternas del har friheten reducerats på motsvarande sätt. Det fria sökandet efter kunskap har ersatts av kunskapskontroll, det vill säga prov. Resultatet har blivit detsamma som i Finland: den enskilda studentens sammanlagda studietid har kraftigt reducerats och examensarbetenas omfång har mer än halverats. Det studenterna numera ägnar sig åt är inte längre bildning utan inlärning. Universitet har blivit högskola och studenterna elever.

Sedan kommer en passus om en motsatt eller i alla fall delvis motsatt utveckling som pågår på vissa universitet:

Vid de amerikanska elituniversiteten och vid de privata universiteten i Tyskland går utvecklingen åt ett annat håll. Studenterna och deras föräldrar betalar dyra pengar för möjligheten till en levande kommunikation mellan lärare och studenter, ansikte mot ansikte – alltså många lärare och få studenter. Högskolorna däremot försöker mer och mer efterlikna medievärldens "hyperaktivitet" och "mobilitet".

Vidare kan vi läsa en möjligen lite överraskande (eller kanske inte) kommentar till hur europeisk litteraturteori står sig i jämförelse med amerikansk:

Och i Tyskland, såväl som i Sverige, vill klåfingriga byråkrater inget hellre än att universitetens verksamhet skall konkurrensutsättas enligt förenklade marknadsliberala principer och bedömas efter någon statistisk, vars egentliga värde är svårt att uppskatta. Hörisch påpekar dock att om denna konkurrens skulle ske på ett rättvist sätt skulle europeisk humaniora få mer pengar, inte mindre, eftersom den väl kan tävla med den amerikanska – tänk bara på all modern litteraturteori som närmast uteslutande kommer från tysk- och franskspråkiga länder – medan europeisk naturvetenskap, räknat efter antalet Nobelpris, ligger långt under Amerikas nivå.

Sedan kommer vi till det här som betecknas som problemet med averotiseringen av universitetsvärlden:

Grundproblemet är inte heller av ekonomisk natur. I stället beror enligt Hörisch den negativa utvecklingen för den högre utbildningen på en averotisering och ett avkönande av vår föreställning av universitetet. Det som en gång var den hulda modern (Alma mater) och den kvinnliga allomslutande famnen (universitet har feminint genus på tyska) har i dag blivit den könlösa högskolan (skola har emellertid också feminint genus). Den könlösa myndighetsutövningen som högskoleläraren ägnar sig åt kan inte vara föremål för vare sig kärlek eller hat.

Och lite längre ner fortsätter Pirholt så här:

Men detta bortrationaliserade kärleksförhållande ser Hörisch som förutsättningen för en fri och kritisk akademi och det måste således återupprättas. Vägen till ett pånyttfött Alma mater går först och främst via ett återskapande av gemenskapen inom lärar- och studentkåren och mellan lärare och studenter.

Till denna punkt har det för mig tett sig som om Pirholt följer och i alla fall i någon mån stödjer Hörischs tankar och idéer, men här kommer nu ett slags "snitt" i resonemanget och Pirholt vänder sig emot Hörisch och hans idé om det viktiga i den känslomässiga bindningen mellan studenten, läraren och kunskapen och kunskapssökandet. Ordet ”erotik” dyker upp igen och fortfarande vet jag inte riktigt vad varken Hörisch eller Pirholt lägger i det. Jag tänker mig att det kan betyda att känslan och inte bara intellektet är involverade i det här, fastän ordet ”erotik” å andra sidan också pekar på en sexuell laddning i det här. Tja. I alla fall skriver Pirholt i inledningen till det sista avsnittet så här:

Att det erotiska förhållande till universitetet som Hörisch eftersträvar tidigare var ett uteslutande manligt privilegium förnekas förvisso inte. Men författarens psykoanalytiska resonemang om Alma mater bygger boken igenom på en så tydlig manlig fantasi om det evigt kvinnliga, att de avslutande, betydligt mer jordnära reformförslagen knappast kan uppnå det "vetandets erektion", för att tala med Walter Benjamin, som så hett eftertraktas. Som bekant är kvinnor numera tillåtna vid de högre utbildningarna – i Sverige utgör kvinnorna till och med en majoritet. Hörischs erotiska fantasi om Alma mater förblir lyckligtvis en fantasi.

Det här som Pirholt skriver om ”Hörischs erotiska fantasi om Alma mater” irriterar mig på något vis och jag betraktar hela den här ovan citerade passusen som en olyckligt hopkommen politisk korrekthet som skär sig mot det som står i resten av texten. Men samtidigt uppmanar jag mig själv att hålla mig i skinnet – jag har ju inte läst Hörischs bok. Jag tycker, som anhängare av de Humboldtska idealen och som motståndare till ekonomiseringen och byråkratiseringen av universitetsvärlden, att känslan visst har en viktig plats i sökandet efter kunskap och vetande. Kanske är det den fåniga (jag kan inte låta bli att säga att jag tycker det) användningen av ordet ”erotik” som för till de här besynnerligheterna i Pirholts text.

Slutklämmen i artikeln går ytterligare ett varv i samma den politiska korrektheten anda och ordet ”erotik” fortsätter att spöka omkring.

Är manliga akademiska superstjärnor som Jochen Hörisch eller Jacques Derrida, som talade i ämnet under sitt besök i Sverige för ett antal år sedan och som i likhet med Hörisch uppfostrades av den hulda modern, lämpliga att skildra arbetet "på golvet", där läraren och studenterna brottas med helt andra problem (kurslitteratur, upphovsrätter, undervisningstimmar, anställningar), glädjeämnen och fantasier? Vilken bild av tillståndet skulle en kvinnlig nydisputerad timlärare som ägnar huvuddelen av sin tid åt att söka arbete och pengar eller en av undervisning överhopad lektor ge? Är det samma bokstavligen romantiserande bild av universitetens uppgift och natur – ett erotiskt Alma mater där forskningen och livet är ett fritt och förutsättningslöst sökande efter Sanningen – som präglar hennes syn, eller är hon redan indoktrinerad i den produktionsideologi som präglar samhället i stort?

Spårbytet i sista avsnittet i Pirholts artikel gör att jag tycker att jag vet mindre om Hörischs bok än jag gjorde innan jag kom till detta ställe i texten. Det är inte utan att jag känner mig manad att läsa boken för att få någon reda i vad Hörisch egentligen säger.

För dem av er som vill läsa hela Pirholts text utan mina kommentarer och avbrott så finns den här.

13 tankar om “Om ”den avkönade högskolan” och om begreppet ”erotik”

  1. Bodil!

    Jag håller med dig! Vad är det för svamlande pc-skräp Pirholt kommer med i slutet av artikeln? Han motsäger ju sig själv – eller är det så, att han inte alls delar Hörischs åsikter, men ändå bygger i princip hela artikeln kring honom, bara för att i slutändan uppvisa sin egen brist på visionäranda? Eller lever han genom artikeln i en drömmande ideealisktisk värld och ”nyktrar till” i slutet? Som Södergran – ”nu hör jag verklighetens hårda klang/ mot mina sköra, sköra drömmar”. Fast, otillfredsställande verklighet är väl till för att förändras, inte accepteras?

    Inte heller jag har läst den bok som åsyftas, men jag är ändå glad, att Hörisch vågat påpeka att eget kritiskt tänkande och innovativa idéer inte premieras på universiteten idag, där alla avundsjukt bevakar sina egna områden och ogärna ser, att någon utmanar deras idéer – tvärt emot vad ett universitet borde göra.

    Pirholt låter också antyda att en svensk litterär kanon redan finns, men sanningen är väl att den fanns, innan skolan blev kommunal. Numera varierar det ju vilt, vad man får läsa vid gymnasiet och utan bl.a. en gemensam kunskapsgrund bland studenterna, blir det svårt att syssla med bildning i stället för utbildning på universiteten. I mörka stunder tror jag, att just detta var en baktanke med reformen – ett avsiktligt ”förråande” eller en förgrovning av vad kunskap och bildning är. Fast, det kan ju också ha varit ren okunskap, aningslöshet och inkompetens. Detta är väl vad Leif Alsheimer? vid högskolan i Jönköping försöker råda bot på?

    Tror jag behöver läsa boken för att förstå vad Hörisch menar med ”erotik”, men jag anar att artikelförfattaren tolkat (övertolkat?) uttrycket på ett ganska subjektivt sätt. Intressant artikel!

  2. Marita,

    tack för din kommentar. Min hemliga (nej, nu ser det väl inte särskilt hemligt ut) förhoppning är att Pirholt själv kommer hit och förklarar vad som händer honom i slutet av hans ”Hörisch-resa”. Och vad gäller betydelsen av ordet ”erotik” i det här sammanhanget, så hoppas jag också att det ska kunna klarna genom någons kommentar här (eller på annat sätt).

    Och beträffande Alsheimer så handlar väl hans kamp just som du säger om att återinföra bildning i den svenska universitetsvärlden.

  3. Väldigt intressant.

    Utan att vare sig ha läst boken eller ”hela Pirholts text utan mina kommentarer och avbrott ” vill jag ändå föra in följande tankar:

    Universitetets roll och struktur i samhället speglar resten av samhället – det är svårt att tänka sig en för alltid upphöjd universitär sfär som får ”vara i fred” för förändringar. Detta är naturligtvis på gott OCH ont.

    Min bedömning är i att vi har två trender som påverkar även den akademiska sfären. Den ena är ökade krav på ”teknisk kompetens” (kallar jag det i brist på tid att söka efter bättre) i hela befolkningen. Leder till behov av massutbildning. Det i sin tur sänker nivån på utbildningen. Ja, det gör det, och det kan alla politiskt korrekta protestera emot hur mycket de vill, därmed bevisar de bara faktum. Det ger upphov till den andra trenden: nämligen vart tar de vägen som på grund av sin högre intelligens (existerar ju också) och/eller finansiella möjligheter vill ha en bättre utbildning? Trenden är alltså å ena sidan uniformering och standardisering med lägre kvalitet, och å andra sidan bildandet av elituniversitet för dem som tillhör just eliten.

    Det finns en fara för länder som Sverige, eftersom universiteten där bekostas av staten=skattebetalrna, som på så sätt inte har egna pengar över till att välja utbildningsort, i motsats till exempelvis de anglosaxiska länderna. Här betalar man alltså genom sin skatt för ett universitet som man möjligen är missnöjd med, och måste, om man vill ha en bättre utbildning, betala en gång till för ett utländskt/privat universitet. Det kan bara de allra rikaste klara av. Paradoxalt uppnår alltså den politiskt önskade likriktningen, äsch, jag menar förstås jämställdhetstanken, den raka motsatsen. De redan gynnade gynnas ännu mer och tvärtom.

    Utvecklingen i Tyksland är intressant, men för komplex för att skildra här. Det finns iallafall ett s k excellensinitiativ som ska identifiera särskilt excellenta universitet och ge dem mer medel än andra – d v s man har slutat tänka uniformerat på den punkten. Vi får se hur det utvecklas. Resultatet för i år är klart, tre av universiteten som identifierats som excellenta ligger i München, och ett i Karlsruhe. Hela norr och öster ser ut som en öken i jämförelse. Men så är det alltså.

  4. Tack Jelena, för din utredning här. Inte minst nästsista stycket i din text, den men slutraderna ”Paradoxalt uppnår alltså den politiskt önskade likriktningen, äsch, jag menar förstås jämställdhetstanken, den raka motsatsen. De redan gynnade gynnas ännu mer och tvärtom.” ser jag som mycket tankeväckande. Detta pekar mot att vi måste börja tänka i helt andra banor när det gäller den högre utbildningens utformning och finansiering i Sverige.

    Och alldeles bortsett från det självklart goda i jämlikhetssträvanden, så är ett land aldrig betjänt av att dess elit får en undermålig utbildning – enkelt uttryckt: vem ska bära de svaga om de starka inte får vara starka?

  5. Intressant. Inte heller jag har läst den ursprunliga artikeln, men ser att du hänger upp dig på ordet ”erotisk” i sammanhanget, vilket är fullt begripligt.

    Efter långvarigt umgänge med franska psykoanalytiker undrar jag om inte ordet hänger ihop med just den sfärens vokabulär.
    Franska psykoanalytiker har en tendens att kalla saker vi andra inte alls skulle kalla erotiska för just det. Liksom de friskt använder ordet seduction, närmast förförelse.
    Som jag till slut uppfattat dessa ord så hör de hemma i ett sammanhang där ALLT i grund och botten kretsar kring vår sexualitet, och att det i alla sammanhang som på något vis ska vara fruktbara, måste finnas något av detta. ”Erotik” eller ”Förförelse”.
    Kanske kunde spänning eller laddning vara ett motsvarande ord av mer svensk karaktär?
    I ett klassiskt lärar-elev-förhållande uppstår ibland kanske något av ett kärleksförhållande, en form av brand.
    Jag tror att det är något i den här vägen som åsyftas, men som sagt, det är något jag TROR, utan att vara specialist i sammanhanget.

  6. Hej Karin (vi har visst inte träffats här förr?),

    tack för din analys av användning av ordet ”erotisk” i den här texten. Jag tycker det du säger låter rimligt, vilket inte betyder att jag har förlikat mig med denna användning av ordet. Dessutom tycker jag att Pirholt har ett ambivalent förhållande till ordet/ordets betydelseinnehåll. Så här å ena sidan:”Att det erotiska förhållande till universitetet som Hörisch eftersträvar tidigare var ett uteslutande manligt privilegium förnekas förvisso inte.” Här verkar P tycka att detta är något man önskar sig – inte bara för vissa utan för alla. Så här å andra sidan:”Hörischs erotiska fantasi om Alma mater förblir lyckligtvis en fantasi.” Här vänder sig P väl klart emot denna form av erotik, eller? Ja, det här är en lite förenklad uppställning från min sida, men någonstans haltar det väl. Samtidigt är det naturligtvis ett problem i det här resonerandet för mig att jag inte vet vad Hörisch verkligen sagt eller skrivit. Alltså än en gång: Jag skulle behöva läsa hans bok för att ha fast mark under fötterna i det här.

    Om jag nu tar ett varv kring det du säger om att ordet ”erotik” hör hemma i sammanhang där allt kretsar kring vår sexualitet, så låter det där med ”manligt privilegium” och universitetet som kvinna lite småskuret eller väl välkammat och, pardon, oerotiskt på mig.

  7. Jo, vi har nog setts här förut.

    Det hela blir betänkligt, som du säger, när man inte ser ordet i sitt sammanhang.
    Men, som sagt, för mig låter det som ”psykoanalysslang”, eller vad man nu ska kalla det. Det finns säkert en definition någonstans.

    Allt kretsar kanske inte, där uttryckte jag mig slarvigt, men allt har sina djupaste rötter i sexualiteten och möjligen andra likställda drifter, och allt kan i konsekvensens namn härledas i termer hämtade därifrån.

    Kanske är det inte jätteviktigt i det här sammanhanget.

  8. Det kanske var länge sedan då.

    Vi får väl se om Pirholt kommer hit och reder ut begreppet ur sin synvinkel. Hörisch kan jag ju inte hoppas på, även om jag egentligen är mera nyfiken på vad han skulle ha att säga i frågan. Jag får väl återgå till mitt ”mantra” då: Jag får väl läsa Hörischs bok, jag får väl läsa Hörischs bok, jag får väl läsa Hörischs bok…………

  9. Jag är visserligen inte Pirholt, så ursäkta att jag dyker upp igen.

    Här finns fler recensioner som kanske förtydligar vad som menas med det erotiska.

    http://www.perlentaucher.de/buch/24978.html

    Jag citerar särskilt några rader ur Jens Biskys recension:

    Da kommt die Streitschrift des Literaturwissenschaftlers Jochen Hörisch gerade recht. Die Universität, so die erkältende Diagnose, wird nicht mehr geliebt, sie vermag keine libidinösen Energien mehr zu binden, Leidenschaft nicht mehr zu wecken. Eros entwich.

    Die Universität war – wie die katholische Kirche – eine „männerbündische und homoerotische Korporation”, sie vereinte Lehrende und Lernende im Dienst an der „großen Mutter”, der Erkenntnis. Wenn dies stimmt, hat die Zunahme des Frauenstudiums wesentlich zur Enterotisierung beigetragen.

    Unter den Gründen, die Hörisch für den Abstieg der Universitäten zu Hochschulen nennt, ist der Frauenzustrom der letztlich wohl unwichtigste. Zerstört wurde die Alma mater durch Vermassung: 1950 gab es etwa 100 000 Studenten, heute sind es ungefähr 1,4 Millionen, die von knapp 24 000 Professoren betreut werden.

    Om jag förstår rätt har Hörisch alltså faktiskt beklagat tillströmningen av kvinnor. Det är en ganska vanlig reaktion tror jag, fast den börjar bli begränsad till de få reservat som fortfarande är mer eller mindre rent manliga. Det handlar förmodligen inte om det kvinnliga per se, utan om sammanfallandet mellan kvinnors tillströmning och ”förmassningen” – vid den tidpunkt då kvinnor började utgöra kanske 20% och mer började ju universiteten överhuvudtaget bli till massanstalter.

    Men lite suspekt tycker jag nog det är ändå. Jämförelsen med katolska kyrkan är ju intressant.

  10. Jelena,

    man behöver absolut inte vara Pirholt för att dyka upp här (come sai benissimo). Intressant utdrag ur Biskys recension. Jag blir mer och mer nyfiken på den här Hörisch…

  11. På svenska låter erotiskt i de här sammanhangen konstigt. Känslomässigt kanske fungerar bättre.

    En liten kommentar till Bodils rader ovan angående finasiering av universitet o högskolor. Jag såg på dagens Sydnytt ett inslag om 25 miljoner privatskänkta till Lunds universitet för att användas till en professur i retorik. Sydsvenskan på nätet skriver också därom
    http://sydsvenskan.se/lund/article191706.ece (klipp o klistra kanske behövs)

  12. Agneta,

    intressant med den här donationen. Om det blir vanligare med sådant är det väl en möjlig väg för svenska universitet att behålla och locka till sig kompetenta personer.

Kommentera