Hermann Hesse

Sedan några dagar vänder jag blicken ifrån det nya eller nyskrivna och läser sådant som funnits länge eller ganska länge. Just nu läser jag en samling aforismer av Hermann Hesse som Volker Michels ställt samman. Boken heter ”Lektüre für Minuten”.

Hesse

Hesse hör till de författare jag återvänder till gång på gång, ibland med års mellanrum. Senast jag läste något av honom var för kanske två år sedan eller är det tre? I alla fall var det ”Das Glasperlenspiel” jag läste och den boken kom mig den gången mycket närmare än den gjorde när jag läste den ungefär 25 år tidigare. Vid den första läsningen stördes jag av att den verkade alltför genomkomponerad, välstrukturerad och fixerad vid en idé, den andra gången var det kanske denna perfektion och själva idéinnehållet som tilltalade mig mest. Kanske ligger det något dumt eller kontraproduktivt i att vilja citera ett litet stycke ur en roman som har sin djupaste styrka just i sin helhet, men vi kan låtsas att jag egentligen citerar hela romanen när jag skriver de här raderna (som handlar om historia och en historikers uppgift):

Wer Geschichte betrachtet soll meinetwegen den rürhrendsten Kinderglauben an die ordnende Macht unsres Geistes und unsrer Methoden mitbringen, aber außerdem und trotzdem soll er Respekt haben vor der unbegreiflichen Wahrheit, Wirklichkeit, Einmaligkeit des Geschehens. Geschichte treiben, mein Lieber, ist kein Spaß und kein verantwortungsloses Spiel. Geschichte treiben setzt das Wissen darum voraus, daß man damit etwas Unmögliches und dennoch Notwendiges und höchst Wichtiges anstrebt. Geschichte treiben heißt: sich dem Chaos überlassen und dennoch den Glauben an die Ordnung und den Sinn bewahren. Es ist eine sehr ernste Aufgabe, junger Mann, und vielleicht eine Tragische.

Den bok av Hesse jag läst flest gånger är ”Siddhartha” och jag vet att jag kommer att läsa den igen (i alla fall om jag lever några år till). Om man jämför den med ”Das Glasperlenspiel” så är kanske den största skillnaden att ”Siddhartha” är konkret där ”Glasperlenspiel” är en abstraktion. ”Glasperlenspiel” är en idé och ”Siddhartha” är livet. De första raderna i boken är gränslöst vackra. De är poesi och harmoni:

Im Schatten des Hauses, in der Sonne des Flußufers bei den Booten, im Schatten des Salwaldes, im Schatten des Feigenbaumes wuchs Siddhartha auf, der schöne Sohn des Brahmanen, der junge Falke, zusammen mit Govinda, seinem Freunde, dem Brahmanensohn. Sonne bräunte seine lichten Schultern am Flußufer, beim Bade, bei den heiligen Waschungen, bei den heiligen Opfern. Schatten floß in seine schwarzen Augen im Mangohain, bei den Knabenspielen, beim Gesang der Mutter, bei den heiligen Opfern, bei den Lehren seines Vaters, des Gelehrten, beim Gespräch de Weisen.

Men nu befinner jag mig alltså i ”Lektüre für Minuten”. Här är något litet av det jag läst under gårdagen och den här morgonen:

Es ist wunderlich mit der Liebe, auch in der Kunst. Sie vermag, was alle Bildung, aller Intellekt, alle Kritik nicht vermag, sie verbindet das Fernste, stellt das Älteste und Neueste nebeneinander. Sie überwindet die Zeit, indem sie alles aufs eigene Zentrum bezieht. Sie allein gibt Sicherheit, sie allein hat recht, weil sie nicht rechthaben will.

Eller det här:

Man kann alles in der Welt nachahmen oder fälschen, nur die Liebe nicht: Liebe kann man nicht stehlen, nicht nachahmen, sie wohnt nur in dem Herzen, das sich ganz zu geben weiß. Das ist die Quelle jeder Kunst.

als Maler

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *