Ellen

-Det har alltid bott mycket tattare här i Segeltorp, sa Ellen till oss där vi satt i hennes varma kök. Vi hade kommit för att titta på lägenheten från annonsen. Det var övervåningen i Ellens hus som var lägenheten. Vi gick uppför trappan, Ellen låste upp och vi klev in. Två små lurviga hundar rusade in förbi oss, lyfte på benet och kissade snabbt i den långhåriga ryamattan i ”rummet”. Vi gick runt och tittade och i sovrummet pekade Ellen in mot ena hörnet på den sidan där det var snedtak. – Här har någon legat och dött, men det har skett på rätt sätt. Ni kan vara lugna här. Jag vet sådant för jag är synsk.

-Det blir nog bra, sa du. Och redan samma kväll kom vi tillbaka med våra saker och flyttade in.

Vi bodde in oss där på Ejdervägen och så småningom började lägenheten kännas som ett hem. Ofta när vi var på väg ut eller in lockade Ellen in oss i sitt kök. Hon berättade gärna om sin hemby i Dalsland. – Inavel, alla var släkt med varandra. Titta på min rygg, som ett ”s”; sådana ryggar har alla därnere. Och så är jag synsk; det är det många av oss som är. Jag kan känna vad som har hänt på en plats och jag anar vad som kommer att hända i framtiden.

Ibland kom Ellen upp till oss för att prata lite om byn i Dalsland eller om tattare. Nästan varje gång slank de små lurviga hundarna in efter henne och kissade snabbt i ryamattan i ”rummet”, det gjorde väl ingenting, inte luktar det, inte.

En dag när jag kom hem och just skulle uppför trappan, kom du ut från Ellens kök. Du hade blivit spådd. Ellen hade sett mig vandra iväg med en resväska i varje hand, sa du.

Nu är det en annan tid och väl ett annat liv och Dalsland ligger här på andra sidan bron. Ibland kommer jag på mig själv med att jag tittar extra noga på en ”s”-krökt rygg och någon gång ser jag kanske in i ögonen på en som ser in i framtiden. Och jag kan fråga mig: – Var ligger Ellens by?

Dalsland

2 tankar om “Ellen

  1. Det är en mustig berättelse och den skapar tankar i mig, men…förlåt, jag kan bara inte komma förbi det där med hundarnas kissande på ryamattan. Vet inte varför…

  2. Marita,

    ja, det är egentligen en ”sann historia”, en ”berättelse ur livet”, fast minnet har förstås rört om i den och urvalet är ju också subjektivt. De små hundarna som kissade i ryamattan är absolut sanna och också Ellens syn på detta är återgiven som den var. Och vi brydde oss inte, det är också sant…

Kommentera