Blogg

Ljubljana

Ljubljana är en liten behändig stad belägen vid en krök av floden Ljubljanica där denna rinner ut i Sava. Staden och de bosättningar som föregick den har en mycket lång och brokig historia, som jag inte ska försöka mig på att återge här (men klicka gärna på Ljubljana-länken, så hittar ni en del där). Lite påminner den mig om Treviso, fast Treviso är vitare. Det är en mycket vacker stad och genom sin – relativa – litenhet blir den just älsklig och kanske betyder stadens namn just ”den älskade”. Jag ger ordet till bayerska wikipedia för en liten utredning av det slovenska stadsnamnet med en sväng också runt det tyska namnet på staden:

’s gibt drei vaschiedane Erklärungen fir d’ Herkunft vom Nåm. Da slowenische Stodnåm Ljubljana kummt entweda von "ljubljena", des haasst so vüi wia "geliebt", oda vom lateinischn Flussnåmen "aluviana". Da daitsche Nåm Laibach derfat vom Fluss Laiboch, ån dem d’ Stod liegt, obgleitt sei. De Endsüim "och" kummt in vüi süddaitsche Flussnåmen (zB Siooch) vur. (oidhochdaitsch "aha" bedeitt Wossa bzw. Gewässa, vgl. lateinisch "aqua").

Ja, flod eller kärlek, vem vet? En flodälskling kanske? Så här såg det i alla fall ut i Ljubljana en solig dag i slutet av februari. Genom alla bilderna strömmar som ni ser Ljubljanicas gröna vatten. Det är just de här mötena mellan byggnaderna och floden som skapar eller åtminstone förhöjer skönheten.

Tågresa genom det sköna Slovenien i slutet av februari

En dag i slutet av februari gjorde R, Londi och jag en tågresa till Ljubljana. Här är stationerna längs vägen: Dobova-Krško-Sevnica-Zidani Most-Trbovlje-Ljubljana. Dobova känner ni redan till om ni läst det förrförra inlägget här. I eller vid Krško finns Sloveniens enda kärnkraftverk och därifrån får även Kroatien energi. Sevnica är en liten stad, i vars äldre del jag skulle kunna tänka mig att promenera omkring en sommardag. I Zidani Most finns inte mycket mer än en bro och i Trbovlje finns, som ni ser om ni klickar, en enorm skorsten. Vid tillfälle ska jag göra en separatbetraktelse över detta monster här. Nå, om stationerna mellan Zagreb och Ljubljana inte erbjuder många lockelser för resenären (utom möjligen Sevnica), så är själva färden utmed Sava hänförande vacker. Delvis for vi samma sträcka som Londi och jag farit i december på vår väg mot Brno, men från ett stycke före Zidani Most möttes vi eller jag av nya vyer.

Här kommer i ordningsföljd bilder från ditvägen:

Och till sist en bild från hemvägen, strax efter att vi lämnat Ljubljana bakom oss igen, innan mörkret föll:

Till Samobor ändå

Vi kom till Samobor ändå – med bil blev det framförd av R. Vi kom dit strax före karnevalen, Fašnik, som nu är över:


förväntan i den kalla luften


Stari grad skymtar på höjden


"Samoborske delicije" – kanske kan man köpa sig en äkta Samoborska kremšnita där?


här vill jag sitta om sommaren, ja, egentligen redan nu, för våren stiger just in här

°°

En dag ska jag överlista busschaufförerna och ta mig dit igen tillsammans med min förbjudna hund, Londi.

EU-yttergräns

Gränsen mellan Kroatien och Slovenien är en sådan där allvarlig gräns, där alla papper kontrolleras både en och två gånger, särskilt om man far från Kroatien till Slovenien. Här ska ingen ”obehörig” slippa in. Åker man tåg så genompromeneras vagnarna gång på gång av uniformerade varelser som vill se än det ena än det andra, men till skillnad från när vi åkte till Brno vid juletid, så var det ingen som krökte rygg under sitsarna, när vi passerade gränsen vid Dobova nu i februari. Fast en blick genom fönstret erbjöd en liknande syn som då:

Inför Nachhernachher

För ungefär ett år sedan stötte jag på ett udrag ur en novell av den schweiziska författaren Marina Bolzli i den ukrainsk-polsk-tyska litteraturtidskriften Radar, som främst kommer ut på nätet. Jag gillade texten och översatte den och satte in den i Salongen.

Lite senare fick jag Bolzlis adress och ännu lite senare, närmare bestämt någon gång förra sommaren fick jag hennes roman Nachhernachher. Efter läsningen skrev jag lite om den här under pausträdet:

Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

Språket i boken har ett starkt sug och en betvingande rytm och måste upplevas – helst i original. I slutet av det där inlägget finns några korta avsnitt både i original och i min översättning.

Ikväll mellan halv fem och sex kommer Marina Bolzli att besöka högskolan Dalarna där en studentgrupp kommer att ställa frågor till henne om denna hennes roman ”Nachhernachher”. Det kommer att ske ute i cyberrymden och jag kommer också att vara där. Just nu biter jag lite på naglarna för att det ännu är så långt före nachher och vem vet hur det kommer att vara nachhernachher. Jag håller tummarna för att tekniken inte ska svika oss…