Blogg

Genom en studenttext om staden visste jag redan något om den vind – boran – som tidvis sätter sin prägel på Senj. Boran är en nordanvind som jag annars tidigare stött på i Italo Svevos eller Claudio Magris’ triestinska romaner. Den här dagen visade den upp sig i all sin isande vildhet.

Vinden slet upp hårda vita köldstrimmor i havsytan och någonstans långt ute for ett eldklot hit och dit tätt ovanför vattnet, som ett övernaturligt fenomen. Boran ryckte mössan av huvudet på mig och slungade den efter några ilsnabba sicksackdrag mot piren. Bara slumpen lät mig få tag i den igen.

Efter några stretande steg insåg vi att det inte gick att vara ute i detta elementens raseri och ändå sken solen muntert över kaoset.

°°

PS Salongen bjuder på en ny sydslavisk text.

Börjar ni sätta Krk i halsen? Nåväl, ”krk” lär betyda ”hals” på något språk, så det är väl inte mer än rätt i så fall. Men innan ni storknar, vill jag föra er till den vackraste orten på denna halsö. Jag vill föra er till Omišalj och för er orienterings skull vill jag säga att Omišalj ligger bara ett litet stycke ifrån brofästet, om man kommer från Kraljevica och fastlandet. Titta gärna på Krkkartan två inlägg under det här!

Här far vi över bron och Krk sticker upp ur Medelhavet som en blek månstensrygg eller en fossil jätteödla. Och strax är vi i Omišalj eller Castelmuschio som det heter på italienska – det ena namnet mer suggestivt än det andra. Men i verklighetens resa kom vi till Omišalj alldeles på slutet av Krkdagen, därav det rosenskimrande kvällsljuset:

Omišalj ligger på en upphöjd klippa och mycket av skönheten kommer från denna höga position:

Den lilla staden eller byn är välskött men tillåter sig ändå stycken av det återhållna förfallets speciella skönhet:

Och dessutom erbjuder utsikten från byn en annan, brutalare och tvetydigare fägring: oljecisternernas glans längs den krkska reptilstjärten – höljd i tramontorisk rosé:

Denna mediterrana aftonspegling! Ack Omišalj, dina hus, dina väggar!

Om ni tittar på kartan över Krk i inlägget strax nedanför, hittar ni säkert den lilla kustorten Malinska.

Här finns en liten segelbåthamn, sydländskt yppiga parkanläggningar och de vackra villorna kring hamnen för tanken till Italien.

De sköna barrträden utmed strandpromenaden skapar en atmosfär av stillsam tidlöshet:

Men tittar man in bland thujor och pinjer så upptäcker man snart ett jättelikt hotellkomplex statt i vittring och förfall. Vi undrade mycket över detta och nu har jag hittat de här raderna i tyskspråkiga wikipedia om saken:

An der Küste am Ortsrand der Ortschaft befindet sich ein Hotelkomplex mit ca. 2.500 Betten. Das Hotel ist seit dem Krieg mit Serbien nicht mehr bewirtschaftet und wurde von einem russischen Investor gekauft, der es verfallen lässt.

Dessa ord ger väl snarast upphov till nya frågor…

Jag avstår från att försöka mig på att närmare kommentera demonstrationerna här i Zagreb, eftersom jag inte lyckats reda ut hur de tre disparata demonstrantgrupperingarna – facebookgruppens ungdomar, krigsveteranerna (delvis falska sådana?) och Bad Blue Boys (ett slags idrottshuliganer, om jag fattat det rätt) – förhåller sig till varandra. En del säger att man främst demonstrerar mot regeringskretsarnas korruption. Nå, jag vänder i stället blicken mot ett stycke väg av förra veckans lilla resa till havet.

Kraljevica blev vårt basläger och därifrån gjorde vi en utfärd till ön Krk, som enligt uppgift är den näststörsta i Adriatiska havet. Lättast tar man sig dit via en bro strax söder om Kraljevica. Från bron ser ön ut som ett månlandskap och inlandet har också ett slags månkaratär, men längs kusterna finns många vackra små städer och byar. Vi tillbringade några timmar i huvudorten Krk, promenerade i gränderna, besökte ett fint kafé, där vi åt var sin underbar kremšnita, ja Londi fick bara en smakbit… och så tittade vi ut över havet.