Gränsen mellan Kroatien och Slovenien är en sådan där allvarlig gräns, där alla papper kontrolleras både en och två gånger, särskilt om man far från Kroatien till Slovenien. Här ska ingen ”obehörig” slippa in. Åker man tåg så genompromeneras vagnarna gång på gång av uniformerade varelser som vill se än det ena än det andra, men till skillnad från när vi åkte till Brno vid juletid, så var det ingen som krökte rygg under sitsarna, när vi passerade gränsen vid Dobova nu i februari. Fast en blick genom fönstret erbjöd en liknande syn som då:
Man tror inte det är sant. Varför har de inte tullunion som Norden? Är det migration eller hämnd man är rädd för?
Jag känner igen din bild från min resa där, före murens fall. Hade glömt att fixa visum för den korta turen från Prag, via Ungern, till Subotica och sen Split.
En resa vars korthet förvånade mig. (Så långt du alltså kan röra dig, expandera, på denna lilla plätt.)
Vid ungerska gränsen var det så koll. En beskedlig stins tog mig av tåget, förde mig utmed järnvägen till ett kontor med bryska män, som troligen ogillade att jag kunde tilltala dem på tyska. Jag fick betala för visumet eller kanske något annat, förklara mig som en skolflicka, invänta nästa tåg. Inte heller på den tiden var jag rädd av mig; men den scenen är det närmaste jag kommit en otäck, förhörsmässig ton.
Väl ute ur kylan lotsades jag tillbaka av den snälle stinsen, som bad om ursäkt för gränspolisens beteende.
Den snälla människan, i varje situation, är vad som mest förändrar världen för oss.
Jag blev också något överraskad när jag åkte till Tjeckien till jul och då fick vara med om det här krypandet och ficklampslysandet under sätena i Dobova – förutom allt tittade och stämplande i pappren och MÄNGDEN gränspoliser. Det första som jag ur minnet kunde kombinera detta med var alla kontrollerna under mitt år som gästlektor i Greifswald, DDR.
En liten reflektion om gränskontrollen. När vi kom till Wien för många år sedan gjorde vi ju ibland som ”turister” små avstickare ”bakom järnridån”. Alltid samma pappersexercis, lång, lång väntan vid gränsen och spegelvagnar under bilen. (En viss sardonisk tillfredsställelse var det att se att trasslet var än värre mellan exempelvis Ungern och Tjeckoslovakien – tydligen litade man inte på sina egna heller). Sen luckrades ju det där upp och så småningom gick det snabbt med ett vanligt visum och ett nekande svar på frågan om vi hade något att förtulla. Sedan i och med Schengen blev det ju som att åka mellan Stockholm och Södertälje.
Samtidigt, och ungefär parallellt, skedde en kraftig förstärkning av kontrollerna på min arbetsplats i Vienna International Center. När man körde in kollades idkort och parkeringstillstånd ordentligt (så var det inte från början, vakterna kände igen en eller brydde sig inte), ibland blev det genomsökning av bilen både när man körde in och ut. När så spegelvagnarna gjorde comeback, alltså på gränsen till min arbetsplats, kändes det ju inte bra. Det blev svårare att köra till kontoret än till Prag.
Ondskan kommer närmare. Du kan fly men aldrig gömma dig.
Fast det är väl ändå så att det jag upplevde vid DDR:s gränser en gång – och som jag nu kort påmindes om – och det du upplevde vid avstickarna bakom järnridån och det du sedan var med om vid Vienna International Center är något helt annat än de som är instängda i diktaturer upplever vid gränserna. Ytterligare något annat är det som de som inte släpps in i den rika världen är med om.
Självfallet. Turisters förtretligheter skall naturligtvis inte jämföras med diktaturens offer. Det hoppas jag att du förstår att jag menar. Men när spegelvagnarna har flyttat från gränsen vid Znojmo till Wagramer Strasse har ondskan kommit närmare.
Bengt,
det var egentligen främst mig själv jag knäppte på näsan. Det var ju jag som började med att jämföra gränsen i Dobova med DDR-gränsen och då blev det väl kanske lite luddigt. Jag förstår förstås vad du menar. Och med spegelvagnar transporterar man bara elakhet.