Blogg

Triglavski narodni park

Bodil Z 7 kommentarer

Sista etappen på Londis och min stora sommarresa gick genom Slovenien – med bil. Vi hann med ett uppehåll i Triglavski narodni park som sträcker sig över ett stort område av Sloveniens nordvästra hörn. Triglav är Sloveniens högsta berg och namnet betyder ”den trehövdade”, för berget har tre toppar. Jag har tidigare ordat om detta på det här stället. Och – detta har jag nog däremot inte sagt tidigare – här uppe bland Triglavs toppar har sagans gyllenhornade stenbock Zlatarog sina otillgängliga marker.

Se här några bilder från detta dramatiskt natursköna område:

För (oss) er som lockas av landskapets vertikaler:

Londi svalkar tassarna i Sava Dolinka:

Bamberg – Villach

Bodil Z 2 kommentarer

Jag tänker ta er tillbaka till Londis och min ”Europaresa” igen. Inför vår avfärd från Bamberg skaffade jag en Bayern-Ticket åt oss båda (man får vara två personer om en sådan biljett) och vi steg på tåget mot Nürnberg. Där gjorde vi ett kort uppehåll och klev sedan på tåget mot München. I Regensburg steg ett ungt förälskat par med sin ledarhund, en ung svart labrador, på tåget. Ja, de två var blinda och de satte sig mittemot Londi och mig. Jag berättade för dem att Londi var där och de tog till sig detta med ett leende, men sedan glömde de oss för de var så uppfyllda av varandra. En trappa ner i vagnen satt två unga män som också var blinda. De hade stigit på redan i Nürnberg. En charmerande mörkhårig yngling utklädd till en blandning av bayrare och indisk prins gick med lätta steg fram och tillbaka i vagnarna och sålde öl och läsk. Han pratade lite extra med de blinda och tryckte alltid deras händer samtidigt som han pratade med dem. De två unga männen köpte varsin coca-cola. En gång gick en av dem förbi det unga paret och mig till toaletten och jag såg att de tre blinda inte upptäckte varandra. Jag visste inte om jag borde säga något, så jag teg. I Freising steg både det unga paret med blindhunden och de två unga männen av och genom fönstret såg jag en kvinna som kommit för att möta dem alla. Hon tryckte deras händer och så började de prata allesammans. Jag kände mig upplivad och på något vis lättad.

På sträckan München-Salzburg hände allt möjligt, men jag minns särskilt en liten flicka som satt bredvid mig och Londi. Vi åkte genom vackra böljande föralper och hon var på väg till sitt sommarparadis. Hon tittade ivrigt ut genom fönstret och synade noga de små orterna vi stannade vid. Så ropade konduktören ut ”Aßlng”. Flickan stannade upp mitt i en rörelse, tryckte pannan mot fönstret och viskade högtidligt och andlöst för sig själv: ”Aßling”. Ja, och i Aßling steg hon av tillsammans med sina föräldrar, fast mannen var kanske inte hennes pappa, fick jag för mig.

Londi och jag lämnade tåget i Salzburg, köpte blijetter till Villach (Beljak på slovenska), gick ut från stationen för att svalka oss och få lite luft. Vi slog oss ner i en liten vanskött park mitt emot stationsbyggnaden och där råkade vi efter en kort stund ut för ett polisintermezzo som jag redan berättat om. Någon timme senare satt vi på tåget mot Villach och vi for genom min Omas sommartrakter från hennes äldre dagar och jag tittade särskilt noga på Badgastein, där hon brukat tillbringa ett par veckor varje år under något årtionde som jag nu inte riktigt kan placera. Och så var vi i Villach, där vi inte långt från stationen hade turen att hitta Hotel Mosser, som blev vårt natthärbärge. Innan vi gick och la oss knatade vi över bron och slog en lov runt ett hörn av stan. Vi var trötta.

Morgonen därpå fick vi under vår promenad en lite klarare bild av var vi var:

Ett fiktivt möte med Miljenko Jergovićs berättande

Bodil Z

Igår kväll gjorde jag ännu en gång ett sådant där förvildat språkligt experiment eller vad man nu kan kalla det. Först måste jag upplysa er om att min kroatiska till min skam ännu är mycket svag (jaja, jag kan skylla på ålder, möjligheten att göra mig förstådd på fyra eller fem andra språk och så detta att jag ännu inte ”hunnit” gå någon seriös kurs). Och sedan var det faktiskt så att jag hade trott att Miljenko Jergovićs framträdande skulle tolkas nu när det är världslitteraturfestival, men så var det alltså inte. Som kompensation fick jag en plats i första raden rakt framför ansiktet på Jergović.

Jag slog mig ner och för att inte bli alltför oroad av min utsatta plats i kombination med min dåliga språkliga beredskap, tog jag en massa bilder och koncentrerade mig till en början på det. Jag fascinerades av att hans ansikte nästan hela tiden behöll samma uttryck, det som förändrades var i stället graden av intensitet. Det eldade på ständigt växlande sätt innanför ansiktet.

Han talade mycket suggestivt och så tydligt att jag hörde vartenda ord. Jag förstod mängder av lösa ord men det jag byggde ihop dem till var möjligen eller snarare sannolikt något annat än det han verkligen sa. Medan han berättade, för det var nog det han gjorde, byggdes ett landskap upp för mig – hans mormor/farmor i Dubrovnik, han själv och andra i Sarajevo, i Zagreb – och en ström av tid – Osmanska riket, Österrike-Ungern, Jugoslavien. Jag har aldrig så tydligt varseblivit detta för andra människor säkert så självklara att historia är tid och geografi är rum.

Det Jergović berättade blev efter ett tag till ett vibrerande klot som genomskars av ett oändligt antal av tids- och rumsaxlar som korsade varandra. Jag satt där trollbunden och häpen och kunde liksom inte höra mig mätt. Vem vet vad han egentligen berättade. Han skulle nog vika sig dubbel av skratt om han fick veta det här. Men det får han ju inte.

Claudio Magris på Festival svjetske književnosti

Bodil Z 7 kommentarer

Den internationella litteraturfestivalen Festival svjetske književnosti pågår nu sedan den femte september. Igår kväll var det Claudio Magris som var huvudperson och han sekunderades av författaren Predrag Matvejević, som han uppenbarligen är vän eller bekant med. Av betydelse för evenemanget var en nyörversättning av Magris’ Danubio (Donau). Salen i teatern ZKM (samma sal där vi spelade våra Strindbergfragment förra året) var fullare än någon dag hittills och jag hade skaffat mig en bra plats ett snäpp ovanför italienska kulturinstitutets platser. Som vanligt kunde man få hörlurar för simultantolkning och kvällens språk var italienska och kroatiska. Jag använde hörlurarna till de kroatiska delarna och fick dessa på så vis serverade på italienska i örat.


Claudio Magris intar sin plats – Predrag Matvejević sittande till höger

Kvällen var lyckad och så här i efterhand minns jag särskilt två saker som Magris sa. Det ena var ett svar på en fråga från någon i publiken om vad det varit som hållit ihop Dubbelmonarkin så länge och gjort den även kulturellt så inflytelserik även utanför Centraleuropa. Magris svarade ungefär så här, men bara ungefär, mitt huvud är ingen bandspelare: ”Det tyska eller tyskspråkiga elementet som gav regionen ett lingua franca och en kulturell sammanhållning och det judiska som på ett annat sätt gav en speciell andning åt jätteriket, det judiska var övernationellt och fanns överallt. En av Europas största kulturella tragedier någonsin var den tyska komponentens mord på den judiska och detta mord var samtidigt ett självmord.” Den andra saken jag minns rör översättande av skönlitteratur. Magris sa – igen ungefär – så här: ”Det viktigaste vid en skönlitterär översättning är rytmen. Jag ska berätta en liten historia för er om detta: En gång under ett litterärt evenemang i Turin som rörde översättning sa x (jag missade namnet, men det rör sig om en översättare som översatt många av Magris böcker till kroatiska) till mig att om en översättning verkligen är bra, så bör författaren känna igen texten på rytmen, även om han inte alls förstår språket om texten är bra uppläst och författaren inte är ”un poveretto”. För att testa mig började översättaren sedan läsa ett stycke ur en av mina böcker på kroatiska och efter bara något ögonblicks tvekan mellan två av mina böcker visste jag vilken det var.” Ingen kan bevisa att detta är sant, men suggestivt är det utan tvekan och bättre än många bevisbara ”sanningar”…


de på bilden osynliga namnen till vänster är Jaume Cabré, Kjell Ola Dahl, Goce Smilevski, Ivana Simić Bodrožić, Nada Gašić, Jurica Pavičić, Goran Vojnović, Maja Hrgović, Zoran Ferić, Ivan Lovrenović, Gerbrand Bakker, Katarina Luketić, Jagna Pogačnik och Vladimir Arsenić

´°> ¨ <°`

PS Något som satte simultantolken på ibland övermäktiga prov var att Predrag Matvejević oupphörligen växlade mellan kroatiska och italienska, ibland mitt inne i en mening.

Hundertwasserbahnhof Uelzen – för blinda ögon

Bodil Z 4 kommentarer

I Uelzen har jag varit fler gånger än jag tror, fast egentligen har jag aldrig varit där. Hm. Vad sa du nu? Jo, så här: Uelzen är en tysk järnvägsknut ungefär som Hallsberg eller Laxå i Sverige, fast Hallsberg och Laxå kanske inte är viktiga längre, jag tycker de verkar ha gått under jorden. Men Uelzen lever ännu helt öppet som ”viktig järnvägsknut”. När jag åker regionaltåg genom Tyskland (och det gör jag ju numera två gånger om året, Londi och jag alltså) får jag verkligen anstränga mig om jag inte vill passera Uelzen. Ja, ”passera” är väl lite lättvindigt sagt. Uelzen passerar man inte utan här byter man tåg. Man stiger av, går ner, går upp och stiger på. Uelzen har en mycket speciell järnvägsstation, för det är den wienske konstnären Friedensreich Hundertwasser som har formgivit den. Den prunkar i vackert glänsande färger och böljande former. Lustigt nog har jag aldrig lagt märke till detta förrän nu på resan hit igen. Och egentligen inte medan jag var där.

Londi och jag satt här utanför stationen och pustade ut efter trängseln i vagnen från Lüneburg och de stora förseningarna med elände och ”Notarzt am Gleis” (hade någon kastat sig framför tåget?). Trängseln fortsatte på stationen och människor gick fram och tillbaka och hoppades på att det äntligen skulle komma något tåg. Jag satt på en bänk och Londi satt eller låg under den, vi drack lite vatten och jag blängde missmodigt på guldkloten som prydde stationstakets hörn. Folk gick hit och dit och valde vinklar för att ta bilder av byggnaden. Likgiltigt lyfte jag min mobil och tryckte av, tänkte inget, såg egentligen inget, räknade bara tid och var arg över att vi hade tappat tre timmar och redan befann oss i förmiddagens slut. Efter en stunds pustande gick vi in i den märkligt snirkliga och färgglada stationen för att ta reda på vilket spår vi borde vänta vid – ifall det nu äntligen skulle komma något tåg som gick söderut. Jag gick under guldgirlander och förbi gnistrande och prunkande sfärer och utmed glänsande mörkblåa våglinjer, men tänkte inget om detta, jag tänkte på tiden och hur långt söderut vi skulle kunna ta oss och att det nog inte skulle bli särskilt långt.

Jag minns fortfarande brottstycken och glimtar av prakten jag såg därinne i stationen, men inget gick in till medvetandet medan jag ännu var där. Det var när jag dagen efter tittade igenom bilderna jag hade tagit, som jag fick syn på de underliga guldbollarna som blänkte och blankade mot himlen. Vad är detta, tänkte jag, men det var först när jag två kvällar senare i Villach fick internet som jag fick veta vad det var jag hade sett och var vi hade varit: Hunderwasserbahnhof.

≈≈≈

PS Ni anar inte hur väl den här texten passar till denna dag…