Blogg

Minns ni den lilla flickan som viskade ”Aßling” för sig själv mot tågfönstret? Hon steg, som jag sa, av just i Aßling och sedan fortsatte tåget till Rosenheim. Efter Rosenheim blev det sedan allt tommare i vagnen där Londi och jag satt. Och när vi närmade oss den stora sjön Chiemsee, som förresten hör till min barndoms sjöar, var det bara vi, en irakisk (ja, jag bestämde mig för att de var från Irak, kanske var de någon annanstans ifrån, men de var helt säkert turister) familj på tre personer – mor, far och dotter – och konduktören kvar. Alla – utom Londi – spanade ut mot det gröna, vackert böljande föralpina landskapet och mot den stora sjön, konduktören också. Irakierna fotograferade nästan oavbrutet och visade varandra förtjust sina bilder. Jag tittade på dem och funderade över vad de såg, ja, de såg förstås samma saker som jag, men vad jämförde de med? Vad tyckte de bäst om? Själv letade jag mest efter en blick ut över Chiemsee, men det var svårt. Gång på gång skymde träden eller husen. Konduktören tittade på mig och så började vi prata och han sa att han skulle visa mig en bra utsikt över sjön och så räknade han upp de platser och vyer som skulle dyka upp innan dess. Jag höll mig beredd och se, det blev det här:

Inget särskilt, tycker ni, men det är för att ni inte vet hur svårt detta var. Den irakiska flickan kom nerför trappan – den lilla familjen satt uppe i förstaklassavdelningen – för att titta på kartan jag hade alldeles intill mig.

Hon frågade mig lite försiktigt på engelska om jag kunde peka ut var vi var. Det kunde jag och jag pekade på en punkt i närheten av Prien am Chiemsee. Hon vinkade åt sin far och han kom då också ner och för att titta kartan. Han frågade mig om vilken sträcka vi hade framför oss tills vi kom till Salzburg. Jag pekade på de små orterna utmed sjön och sedan på Traunstein och på Freilassing, den sista tyska staden före gränsen mot Österrike. Han tittade noga och försökte upprepa namnen, ja, jag hade sagt dem högt medan jag visade. Efter en blick ut genom fönstret tackade han artigt och far och dotter försvann uppför trappan igen. Då kom konduktören, som hade varit runt ett varv och kontrollerat blijetter, tillbaka igen. Han såg att jag fortfarande jagade motiv och han ställde sig bredvid mig och tittade han också och jag sa något om att det var vackert och att jag kände till det här landskapet sedan barndomen. Vi vände blickarna åt andra hållet, bort från sjön mot bergen, och han räknade upp topparnas namn, några kände jag igen. Så saktade vi in mot en station och han vände sig åt ”sjösidan”. ”Schnell! Det här måste ni ta!” ropade han till, ”det är inte så ofta man ser det längre”. ”Mit Gamsbart und allem!” Jag tryckte av utan att hinna titta riktigt:

Ja, ni ser vilken kombination det blev. Jag visade honom bilden och han tyckte inte den var så illa.

Vi reser lite igen, eller vad säger ni? Ni minns Uelzen med sin Hunderwasserbahnhof, eller hur? Där steg vi efter lång väntan på ett tåg mot Halle I Sachsen-Anhalt. Så fort vi var uppe i tåget märkte vi det viktigaste, vi var utanför trängselzonen. Plötsligt fanns det hur mycket plats som helst. Var ska vi slå oss ner? Die Qual der Wahl. Nå, snart satt jag och Londi intog liggande ställning. Jag såg på landskapet utanför fönstret, inget spektakulärt och kanske inte särskilt vackert heller, lite enahanda. Strax före Salzwedel började jag leta efter den gamla gränsen. Det är inte helt lätt att upptäcka den numera. Jag hittade den inte, men fick veta att Salzwedel ”redan” är Sachsen-Anhalt. På stationen efter Salzwedel steg ett äldre par med lite slitet utseende och två kassar med frukt i händerna på tåget och satte sig mitt emot Londi och mig. Tåget rullade iväg igen och snart var vi ute i ett platt landskap, som då och då visade upp en liten by eller en träddunge. De två småpratade närmast ohörbart och plockade lite med frukten. Kanske hade de fått den av någon släkting på landet eller så hade de varit på kolonilotten, tänkte jag. Plötsligt dök det upp en jättelik byggnad utanför fönstret ja, den fyllde fönstret och blev till hela utsikten. Jag ryckte upp mobilen och trängde mig fram mot rutan intill paret och så tryckte jag av:

De tittade på mig, jag log lite urskuldande och mannen sa ”jojo, det där är en stor byggnad”. ”Förr i tiden…” Och jag förstod att det måste vara DDR-tiden han talade om. ”Förr i tiden användes den här byggnaden till att förvara…” Nej, nu sviker minnet. Vad var det man förvarade där förr? Kalk? Fjädrar? Något ljust, vet jag att det var, och något som består av små delar eller fina partiklar. Tyvärr, det är nästan blankt i mitt huvud på det stället där detta skulle bevarats. Sa han kanske gips? En sådan jättebyggnad fylld gips? Mannen suckade och fortsatte: ”Nu används den inte mer, den bara står där och förfaller…” Kvinnan teg men såg ut att instämma.