Vi reser lite igen, eller vad säger ni? Ni minns Uelzen med sin Hunderwasserbahnhof, eller hur? Där steg vi efter lång väntan på ett tåg mot Halle I Sachsen-Anhalt. Så fort vi var uppe i tåget märkte vi det viktigaste, vi var utanför trängselzonen. Plötsligt fanns det hur mycket plats som helst. Var ska vi slå oss ner? Die Qual der Wahl. Nå, snart satt jag och Londi intog liggande ställning. Jag såg på landskapet utanför fönstret, inget spektakulärt och kanske inte särskilt vackert heller, lite enahanda. Strax före Salzwedel började jag leta efter den gamla gränsen. Det är inte helt lätt att upptäcka den numera. Jag hittade den inte, men fick veta att Salzwedel ”redan” är Sachsen-Anhalt. På stationen efter Salzwedel steg ett äldre par med lite slitet utseende och två kassar med frukt i händerna på tåget och satte sig mitt emot Londi och mig. Tåget rullade iväg igen och snart var vi ute i ett platt landskap, som då och då visade upp en liten by eller en träddunge. De två småpratade närmast ohörbart och plockade lite med frukten. Kanske hade de fått den av någon släkting på landet eller så hade de varit på kolonilotten, tänkte jag. Plötsligt dök det upp en jättelik byggnad utanför fönstret ja, den fyllde fönstret och blev till hela utsikten. Jag ryckte upp mobilen och trängde mig fram mot rutan intill paret och så tryckte jag av:
De tittade på mig, jag log lite urskuldande och mannen sa ”jojo, det där är en stor byggnad”. ”Förr i tiden…” Och jag förstod att det måste vara DDR-tiden han talade om. ”Förr i tiden användes den här byggnaden till att förvara…” Nej, nu sviker minnet. Vad var det man förvarade där förr? Kalk? Fjädrar? Något ljust, vet jag att det var, och något som består av små delar eller fina partiklar. Tyvärr, det är nästan blankt i mitt huvud på det stället där detta skulle bevarats. Sa han kanske gips? En sådan jättebyggnad fylld gips? Mannen suckade och fortsatte: ”Nu används den inte mer, den bara står där och förfaller…” Kvinnan teg men såg ut att instämma.