På ett tåg genom Oberbayern

Minns ni den lilla flickan som viskade ”Aßling” för sig själv mot tågfönstret? Hon steg, som jag sa, av just i Aßling och sedan fortsatte tåget till Rosenheim. Efter Rosenheim blev det sedan allt tommare i vagnen där Londi och jag satt. Och när vi närmade oss den stora sjön Chiemsee, som förresten hör till min barndoms sjöar, var det bara vi, en irakisk (ja, jag bestämde mig för att de var från Irak, kanske var de någon annanstans ifrån, men de var helt säkert turister) familj på tre personer – mor, far och dotter – och konduktören kvar. Alla – utom Londi – spanade ut mot det gröna, vackert böljande föralpina landskapet och mot den stora sjön, konduktören också. Irakierna fotograferade nästan oavbrutet och visade varandra förtjust sina bilder. Jag tittade på dem och funderade över vad de såg, ja, de såg förstås samma saker som jag, men vad jämförde de med? Vad tyckte de bäst om? Själv letade jag mest efter en blick ut över Chiemsee, men det var svårt. Gång på gång skymde träden eller husen. Konduktören tittade på mig och så började vi prata och han sa att han skulle visa mig en bra utsikt över sjön och så räknade han upp de platser och vyer som skulle dyka upp innan dess. Jag höll mig beredd och se, det blev det här:

Inget särskilt, tycker ni, men det är för att ni inte vet hur svårt detta var. Den irakiska flickan kom nerför trappan – den lilla familjen satt uppe i förstaklassavdelningen – för att titta på kartan jag hade alldeles intill mig.

Hon frågade mig lite försiktigt på engelska om jag kunde peka ut var vi var. Det kunde jag och jag pekade på en punkt i närheten av Prien am Chiemsee. Hon vinkade åt sin far och han kom då också ner och för att titta kartan. Han frågade mig om vilken sträcka vi hade framför oss tills vi kom till Salzburg. Jag pekade på de små orterna utmed sjön och sedan på Traunstein och på Freilassing, den sista tyska staden före gränsen mot Österrike. Han tittade noga och försökte upprepa namnen, ja, jag hade sagt dem högt medan jag visade. Efter en blick ut genom fönstret tackade han artigt och far och dotter försvann uppför trappan igen. Då kom konduktören, som hade varit runt ett varv och kontrollerat blijetter, tillbaka igen. Han såg att jag fortfarande jagade motiv och han ställde sig bredvid mig och tittade han också och jag sa något om att det var vackert och att jag kände till det här landskapet sedan barndomen. Vi vände blickarna åt andra hållet, bort från sjön mot bergen, och han räknade upp topparnas namn, några kände jag igen. Så saktade vi in mot en station och han vände sig åt ”sjösidan”. ”Schnell! Det här måste ni ta!” ropade han till, ”det är inte så ofta man ser det längre”. ”Mit Gamsbart und allem!” Jag tryckte av utan att hinna titta riktigt:

Ja, ni ser vilken kombination det blev. Jag visade honom bilden och han tyckte inte den var så illa.

4 tankar om “På ett tåg genom Oberbayern

  1. Det var en lustig sekvens av vår resa, det här fotonördavsnittet, som inte gav några bra bilder. Och jag var i ett slags mellanläge mellan konduktören, som kände landskapet som sin egen ficka, och den ”irakiska” familjen, som for genom det främmande och inte riktigt visste var de var.

Kommentera