Kategori: Platser

Tuškanac är en känd biograf, en stor park som klättrar upp mot berget Medvednica och en lång lång gata som också strävar uppåt uppåt. I det här området ligger många diplomatvillor i lugna avskilda miljöer med skön grönska insprängd här och där. Vid den hästskoformade tvärgatan Slavujevac har till exempel den svenske ambassadören sitt residens. Av olika anledningar har jag under hösten satt min fot där. Nu senast gick jag en liten runda för mig själv och hittade då ett övergivet hus vid Tuškanac någonstans mellan Slavujevac och Vijenac. Jag har ett speciellt förhållande till ödehus till deras övergivenhet till deras förbindelse med det förflutna.

Det här huset är stort och rymligt, knuttimrat och den vackra bågen i teglet kring takfönstret påminner vagt om hus jag sett i Sachsen, Bautzen kanske. Fönsterluckorna hänger på trekvart och några rutor är krossade, trädgården är en ris- och buskmark, men huset fortsätter att se kraftfullt ut ändå. På tomterna nedanför står två aldrig färdigställda vitaktiga villor med trist utseende. Ägartvister? Väntan på andra och bättre tider?

För en vecka sedan plockade jag oliver ovanför Izola i en väns väns olivodling. Det var mitt livs första olivplockning. Londi var med förstås och hade dessutom hundsällskap, en liten brun siciliansk blixt som for omkring under träden.

Plockandet visade sig vara ett ganska svettigt och slitigt arbete även om jag inte höll på särskilt länge. Det var varmt även om solen oftast satt inkrupen bakom molnslöjor.

Från olivlunden såg man ner på den lilla slovenska kuststaden Izola och ut över havet. Och på den bortersta och sydligaste udden i blickfältet såg jag en skymt av Piran, min septembersommars speciella pärla.

Detta är Kras – Karst – Carso i skymningen den andra november. Jag lägger denna ödslighet här som en motvikt till det hektiska myller jag befinner mig i nu i Zagreb.

Man tror gärna, eller jag tänker mig det i alla fall gärna så, att de vackraste landskapen är de med vatten – hav, sjöar och floder – eller med skyhöga berg, men det är inte alltid sant. Brda med sina böljande guldgröna kullar är ett område som talar emot denna föreställning; med låg och mjuk men övertygande röst berättar Brda om ett annat slags skönhet, en mild skönhet som inte är sprungen ur kontraster utan ur en rytmens och färgskalans harmoni.

Utblickar från byn Kozana:

Och Londi bevisar här att paradiset finns i verkligheten:

Eftersom vi gjorde många gränsvandringar och gränsfärder var vi kanske tio gånger i Italien den här helgen – och elva i så fall i Slovenien. Strax efter solnedgången spanade vi från borgen Socerb ner mot staden och havet, Trieste och Adriaten. Socerb ligger i Slovenien, men kastar man en kotte från någon av de omkringstående pinjerna, så är det lätt att den hamnar i Italien, även om man inte är någon långkastare:

Vi gick en klassisk runda genom Cavana-kvarteren och ut på Piazza dell”Unità, vars majestätiska byggnader lyste vita:

Vi strök förbi Palazzo Gopcevich, som inrymmer ett museum (där jag en gång såg en Svevo-utställning), och kastade långa blickar upp mot väggarnas mönster. Det är något med det här mönstret – enkelt men bäst.

Och så en djup blick in i Canal Grande i ljusmörker från Lungomare:

Besöket i staden avslutades på Caffè Tommaseo med espresso och amaro di Montenegro.