Kategori: Platser

En av kvällarna i Trieste – de är hundra i mitt minne nu – sa Ale till mig att hon ville visa mig något för att se vad jag skulle tycka. Vi satte oss i bilen och följde kusten i nordvästlig riktning förbi Castello di Miramare och Aurisina till Sistiana. Strax utanför Sistiana, på havssidan ligger Portopiccolo. På vägen dit berättade Ale historien om denna plats. Under ett antal år pågick en strid mellan markägarna till några övergivna stenbrott vid havet och ortsbefolkningen. Ägarna vill bygga ett slags ”lyxresort” på hela ytan och stänga av området mot omgivningarna. Ortsborna ville fortsätta att bada och grilla och leva i och runt de gamla brotten. Ägarna vann och med stor hast bebyggdes hela havssidan med byggnader som gav sken av att vara vackra och beboeliga. Ja, nu har historien visst glidit över i mina händer – med Ales välsignelse, tror jag. Men tillbaka till det jag fick höra: Innan allt var klart påbörjades försäljningen av de svindyra bostäderna, minns inte priset per kvadratmeter nu. Till en början var det några som köpte, men sedan hände något. Jag tror det som hände var att folk kom dit och tittade i verkligheten. Ni måste tänka er rena ytor, väl avstämda färger och former, dyrbara material och ett slags anspråksfull artificiell naturlighet som slumpgenerats fram med stor skicklighet. För tre år sedan, om jag inte minns fel, invigdes Portopiccolo och fram till idag är 75 procent av lägenheterna osålda.

Vi passerade en gränsbom och kom in i ett stort välordnat parkeringshus, ställde av bilen där, lite osäkra på hur vi skulle betala. Efter en hissfärd kom vi in i orten. Allt var perfekt rent och mycket glest befolkat. Mina tankar famlade mellan Giorgio de Chiricos städer, Luciano Lauranas målning ”La città ideale” och Tommaso Campanellas hisnande skräckskildring ”La Città del Sole”.

Ale såg uppfordrande och undrande på mig – vad tyckte jag? – och jag tittade på de få människorna omkring oss, alla välklädda, snygga och liksom mimande något. ”Queste persone fingono di essere qui, fingono di predere l’aperitivo, di parlare…”, sa jag och blev med ens lite osäker på om vi också låtsades vara där.

Inte en smutsfläck, inget trasigt, inget ogräs, ingen ålder… Vi började fundera högt tillsammans över vad som gör en plats möjlig att känna sig hemma på. Är det verkligen bristen, smutsen och felen som skapar hemkänsla och livsluft? Vi gick ut på en pir och satte oss under ett vitt parasoll och lät oss serveras varsin prosecco av en vitklädd servitör. Är det för att allt planerats och byggts i ett stycke som det inte går att bo här? För att att man inte bygger hus utan områden? Vi tittade på stranden med de vita solsängarna, på de välordnade, skenbart naturligt oordnade, stenbumlingar, på de på ett lämligt sätt lika men ändå olika husen som var placerade på sluttningen.

Det mörknade och vi tittade upp mot de få tända fönstren. Bodde det verkligen människor innanför dem? Vi reste oss, betalade och lämnade piren. Vi gick genom en egentligen vacker portik och jag kunde inte låta bli att säga att den verkade död, ja, inte som något som har levat och sedan dött, utan som något som alltid varit dött. Så kom vi fram till den avslutande piazzettan. Ale gick in i en hotellreception för att fråga hur man betalade för parkeringen – eller snarare för att komma ut. När hon kom tillbaka sa hon att alla tre i receptionen stramat upp sig och lett mycket professionellt fast kanske en aning för ivrigt och att en av dem sagt att parkeringen är gratis efter klockan åtta. Ja, och nu var det nästan tomt på torget.

Vi småsprang lite halvhysteriskt till hissen och genom underjorden, knappast en bil kvar, var är vår? Ja, där. När vi lämnade Portopiccolo hade vi fortfarande inte hittat svaret på vår fråga. Varför stöter denna plats bort allt verkligt liv? I mitt huvud dök också den här frågan upp: Är detta paradiset? Jag rös.

Den här gången bodde jag i Alessandras högt belägna lägenhet vid Via Fulvio Testi. Den lilla branta gatan har för övrigt sitt namn efter en 1600-talspoet som föll i onåd hos sin härskare och dog i fängelse. Från köksfönstret ser man upp mot Colle di San Giusto och från altanen ser man ända ner till havet, Golfo di Trieste.

Jag sprang många gånger upp och ner för trapporna till femte våningen. När man är fri finns det en lycka i att springa i trappor också. Ena gången klapprade jag ner i Cavana och in på Via Torino för att äta frukost hos Romi, andra gången för att bada i det anrika och anfrätta Ausonia, en hel värld för den som har ögon för sådant och det har jag. Och så upp igen – kanske för att det var natt och det var dags att sova eller för att hämta något jag glömt. Och så ner igen i Cavana vid middagstid eller på kvällen – ofta gick jag till Elvio i osmizan i gränden. Där stod han i halvmörkret i sin trånga bar med höga väggar, denna ortodoxa kyrka, där han sedan alltid är prästen. In ramlade alkisar och förvildade tonåringar och Elvio hällde tålmodigt upp vin i glasen och delade ut ölburkar. Nästan allt kostar en euro. Ett lågt och helt riktigt pris. Och så gjorde han sina panini med prosciutto, formaggio, salame eller mortadella – en euro styck. Ibland satt jag ute i gränden vid något rangligt bord, men mest stod jag i baren och lyssnade på Elvios berättelser från de sju haven han berest som skeppskock. Och historierna om den fattiga men lyckliga barndomen i Isola/Izola, då Italien, sedan Jugoslavien, nu Slovenien. Han var femton när han gick till sjöss. Han skrattar lite åt de fulla ”barnrumporna” som med stöddig uppsyn beställer öl på öl. ”Quando avevo quindici anni…” säger han och blinkar åt mig. Och han vet att jag bor i Zagreb och att jag kommer förbi i gränden med några månaders mellanrum. Ofta bjuder han mig på åtminstone hälften av det jag dricker och äter. I Cavana kunde jag vara hemma.

Nu när regnet fallit här och hettan i alla fall tillfälligt trängts bort framstår gryningsbilderna från Suha Punta på Rab som hämtade ur en lycklig dröm. Jag tittar igenom dem och väljer en, hade kunnat välja någon av tio-tjugo andra lika gärna. Den här är från en av de första morgnarna, kanske den allra första. Bilden är tagen ögonblicket innan solens strålar når över talldungarna på andra sidan viken.

Jag ser på den med ett dubbelt perspektiv. Minnet från skräcken för den annalkande hettan är ganska färskt, så det hävdar ännu sin plats och tittar utifrån en försvarsställning på det sköna spektaklet och önskar sammanbitet att solens strålar stannar bakom berget. Från det svala nuet i en stad som just badats i regn ser jag på morgonrodnaden med längtan och tänker att där, i den viken skulle jag vilja vara både nu och sedan…

Nu vet ni hur det var med Rab för Londi, D. och mig. Men det finns en annan historia om ön, andra historier. Jag börjar med namnet som enligt vissa källor kommer från det illyriska ordet ”arb” som ska betyda ”dunkel” eller ”mörkgrön” eller ”skogklädd”. Nu far tanken till ”det skogklädda Zakynthos”, var nu den raden kommer ifrån? Odysséen? På Rab finns Kalifront, en av de sista ekskogarna vid Medelhavet. Jag drömde om den så närbelägna men ändå helt ouppnåeliga skogen en av de heta flåsande eftermiddagarna i hotellrummet på Rab. Ja, det var Londi som stod för flåsandet. Fast kanske jag också. Vi var trots den närmast skräniga diskbänksrealismen i vår tillvaro där – svett, vassa stenar, inpyrda heltäckningsmattor, matsalsträngsel – ändå inte på ön i verkligheten. Vi kom aldrig till staden Rab – eller såg jag en skymt av tornen genom bilrutan en gång? Jag gick aldrig längre än några hundra meter längs viken innanför Suha punta. Tidsekonomin förbjöd mig större utsvävningar. Simma eller gå och jag valde simma. På ett märkligt sätt har jag trots veckan där aldrig varit på Rab. Jag ser ökenlandskapet vid färjläget, ett stycke väg, lite spridd tallskog, en by, hotellet och så klippstranden vid Suha punta halv sex på morgonen. Just där och då förbinds drömmen, fantasin, reseskildringen med en glimt av upplevd verklighet.

Staden Zagreb ligger utrullad som en matta över ett landskap som går från slätt och flod (Sava) till en långsam ibland något böljande höjning ett stycke uppför berget Medvednica. Detta gör att stadsdelarna blir olika på ytterligare ett sätt än vad som är vanligt för delar av städer. Luften till exempel är annorlunda här nere än den är i de övre delarna som ju redan börjar klättra på berget. Härom dagen var jag uppe i Gračani. Här ser ni spårvagnshållplatsen i Mihaljevac, där spårvagnen nerifrån stan ha sin ändhållplats och den lilla vagnen upp till Dolje med sin vändkrets i gröngräset tar vid.

Utsikt från vagn 15 under dess klättring uppför backen. Det man ser är landsbygd eller bergsbygd med plötsliga inslag av osannolika skrytbyggen. Ofta springer det hundar på spåren och spårvagnsförarna måste alltid vara beredda att snabbt dra i bromsen.

Jag steg av i Gračani just när mörkret höll på att falla, men jag lyckades ännu fånga silhuetten av den lilla kyrkan uppe på berget med min kamera. Samtidigt drog jag in höjdluften och blomdoften i lungorna.