Tillbaka i Trieste

Den här gången bodde jag i Alessandras högt belägna lägenhet vid Via Fulvio Testi. Den lilla branta gatan har för övrigt sitt namn efter en 1600-talspoet som föll i onåd hos sin härskare och dog i fängelse. Från köksfönstret ser man upp mot Colle di San Giusto och från altanen ser man ända ner till havet, Golfo di Trieste.

bild-35

Jag sprang många gånger upp och ner för trapporna till femte våningen. När man är fri finns det en lycka i att springa i trappor också. Ena gången klapprade jag ner i Cavana och in på Via Torino för att äta frukost hos Romi, andra gången för att bada i det anrika och anfrätta Ausonia, en hel värld för den som har ögon för sådant och det har jag. Och så upp igen – kanske för att det var natt och det var dags att sova eller för att hämta något jag glömt. Och så ner igen i Cavana vid middagstid eller på kvällen – ofta gick jag till Elvio i osmizan i gränden. Där stod han i halvmörkret i sin trånga bar med höga väggar, denna ortodoxa kyrka, där han sedan alltid är prästen. In ramlade alkisar och förvildade tonåringar och Elvio hällde tålmodigt upp vin i glasen och delade ut ölburkar. Nästan allt kostar en euro. Ett lågt och helt riktigt pris. Och så gjorde han sina panini med prosciutto, formaggio, salame eller mortadella – en euro styck. Ibland satt jag ute i gränden vid något rangligt bord, men mest stod jag i baren och lyssnade på Elvios berättelser från de sju haven han berest som skeppskock. Och historierna om den fattiga men lyckliga barndomen i Isola/Izola, då Italien, sedan Jugoslavien, nu Slovenien. Han var femton när han gick till sjöss. Han skrattar lite åt de fulla ”barnrumporna” som med stöddig uppsyn beställer öl på öl. ”Quando avevo quindici anni…” säger han och blinkar åt mig. Och han vet att jag bor i Zagreb och att jag kommer förbi i gränden med några månaders mellanrum. Ofta bjuder han mig på åtminstone hälften av det jag dricker och äter. I Cavana kunde jag vara hemma.

Kommentera