Kategori: Platser

När jag är i Trieste så förvandlas tiden till något större än annars och dagarna och delar av nätterna sträcks ut i långa band, ett slags filmer jag kan se om och om igen. Jag går dit jag brukar gå, men upprepningen nöter inte ner något, utan den förtätar i stället och gör att jag kan se både bakåt och framåt i tiden – och på djupet. Mycket rör linjer, både horisontella – havet, kajerna, Piazza dell’Unità – och de vertikala – de höga husväggarna, branten uppåt mot San Giusto och spårvagnens väg upp till Opicina. Annat handlar om vatten – havet , havet och Canal Grande. Och något tredje om alla de inre rummen – Caffè Tommaseo, San Spiridone, Bar Romi och osmizan i gränden, som ju är både inre och yttre. Något fjärde rör diktarnas alla platser – Cavana, Ponterosso, Via Rossetti och Caffè San Marco. Och något handlar om vännerna.

Som slutbild väljer jag ofta en vy över Canal Grande. Det vill jag göra den här gången också.

Efter en eftermiddag med härliga rätter uppe i en by i det slovenska Kras med blick mot det mäktiga berget Nanos, tog vi vägen tillbaka till Trieste via den lilla orten Monrupino, som på slovenska heter Repentabor. Båda namnen är lika vackra och suggestiva och det här är gränsland. Det hör till Italien men större delen av befolkningen är slovener. Skyddshelgon är San Rocco och det blir kanske Svéti Rok på slovenska, men det är bara min gissning. Jag talar om skyddshelgon för att platsen eller i alla fall kullen med kyrkan och fästningen har en stämning som gör att detta faller sig naturligt. Dessutom har jungfru Maria lämnat ett fotspår här.

Nu tar vi vägen upp på höjden, låt er inte störas av att bilden är lite suddig. Jag tror vi kan låta suddigheten bli en del av upplevelsen.

Och här ser vi kyrkans torn och lite av det omgivande landskapet. Och tänk, dörren till kyrkan var öppen. Kanske är den alltid öppen.

Och detta är fästningen eller det som är kvar av den. Någon bor i huset mitt emot och när vi åkte ner igen längs den slingriga, smala vägen, mötte vi bil efter bil med människor på väg upp till vespern.

Canal Grande-världen idag är på vattensidan en plats för småbåtar och uppe på kajerna en cafévärld som på landsidan kantas av en rad av mäktiga byggnader. Varje gång jag är i Trieste, går jag runt här, dricker kaffe i någon uteservering, tittar på Palazzo Gopcevich, på kyrkan Sant’Antonio vid den övre änden av kanalen och så går jag över Ponterosso förbi Joyce, tittar lite på matvarorna (mest frukt, olivolja och ostar) på Piazza Ponterosso och för det mesta går jag som avrundning in en stund i San Spiridones upphöjda mörker.

För hundra år sedan var Canal Grande en levande hamn, en del av havet, har jag nu fått se på fotografier i Salone degli Incanti. Jag tycker jag känner saltlukten lite starkare och jag tänker på Sabas dikt Trieste, ja, ni vet kanske vilka rader. De där om Trieste som en gatpojke, ”kärv och glupsk”, med grova händer, ”för stora för att skänka en blomma”…

Jag är inte säker men bilden verkar vara tagen högt uppifrån ett av husen vid Piazza Ponterosso.

Och här är vi plötsligt i stället nära marken på kanalens andra sida. Vi känner igen silhuetterna av Sant’Antonio och San Spiridone, förstås. Och vi är mitt i det tumlande livet för hundra år sedan.

Härom dagen åkte jag över Sava till Novi Zagreb. Nej, egentligen är det inget särskilt med det. På hemvägen tog jag några grådaskiga bilder genom spårvagnsfönstret. Här är en, ja, ingen av de andra var vackrare eller fulare heller för den delen:

Floder förbinder och det är svårt att undvika att tänka på detta, när man ser ut över det strömmande vattnet. ”Var har du varit? Vart är du på väg?” löper tanken. Jag låter en textstump ur svenskspråkiga Wikipedia svara:

Floden flyter genom Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina (som del av gränsen mot Kroatien) och Serbien och rinner ut i Donau vid Belgrad.

Men detta är förstås inte den djupare sanningen utan bara ett slags räcke för tanken. De verkliga svaren finns någon annanstans och de handlar om detta med oavbruten förändring innesluten i varaktighet. Detta som Hesse lät färjkarlen Vasudeva meditera över, där vid den indiska floden.

Jag har skrivit om Sava så många gånger att den ena gången för länge sedan runnit in i den andra och den tredje och den…

Vintern kör nu klorna djupt in i oss och jag gör motstånd på det där enkla sättet som innebär att jag tänker mig bort. Ja, inte bara i form av en dröm, utan som en plan. Trieste. Där brukar jag möta våren, för den kommer ju tidigare dit än hit till Zagreb. Här råder just nu Vinterbalkan och det är kallare än på många platser i Sverige. Men i Trieste andas havet. Jag tänker på havet och gränderna i Cavana. Och jag tänker på min hemliga triestinska plan, för någon gång kommer dagarna här i Zagreb att vara räknade och slut. Jag kommer att förlora mitt arbete, jag kommer att tröttna på att inte kunna tala på riktigt. Och då vill jag till Trieste, fastän det kanske inte alls är så självklart möjligt. Sådant här ska man kanske inte berätta. Jag vill dit för att jag känner mig hemma där, för att jag kan tala med människorna som en vuxen, för havet, för Canal Grande, för alla poeterna som gått längs dess gator, för Caffè San Marco, för att stadens ande talar direkt till mig och för att det finns platser som osmizan i gränden, där man under lyckliga dagar kan möta Elvio från de sju haven. Jag vill också till Trieste för att ändå inte helt förlora Balkan. Trieste sitter vid en av Balkans portar. Och Trieste är den vita trappan ner i havet.

vid Molo Audace, september 2014