Efter en eftermiddag med härliga rätter uppe i en by i det slovenska Kras med blick mot det mäktiga berget Nanos, tog vi vägen tillbaka till Trieste via den lilla orten Monrupino, som på slovenska heter Repentabor. Båda namnen är lika vackra och suggestiva och det här är gränsland. Det hör till Italien men större delen av befolkningen är slovener. Skyddshelgon är San Rocco och det blir kanske Svéti Rok på slovenska, men det är bara min gissning. Jag talar om skyddshelgon för att platsen eller i alla fall kullen med kyrkan och fästningen har en stämning som gör att detta faller sig naturligt. Dessutom har jungfru Maria lämnat ett fotspår här.
Nu tar vi vägen upp på höjden, låt er inte störas av att bilden är lite suddig. Jag tror vi kan låta suddigheten bli en del av upplevelsen.
Och här ser vi kyrkans torn och lite av det omgivande landskapet. Och tänk, dörren till kyrkan var öppen. Kanske är den alltid öppen.
Och detta är fästningen eller det som är kvar av den. Någon bor i huset mitt emot och när vi åkte ner igen längs den slingriga, smala vägen, mötte vi bil efter bil med människor på väg upp till vespern.
