När jag är i Trieste så förvandlas tiden till något större än annars och dagarna och delar av nätterna sträcks ut i långa band, ett slags filmer jag kan se om och om igen. Jag går dit jag brukar gå, men upprepningen nöter inte ner något, utan den förtätar i stället och gör att jag kan se både bakåt och framåt i tiden – och på djupet. Mycket rör linjer, både horisontella – havet, kajerna, Piazza dell’Unità – och de vertikala – de höga husväggarna, branten uppåt mot San Giusto och spårvagnens väg upp till Opicina. Annat handlar om vatten – havet , havet och Canal Grande. Och något tredje om alla de inre rummen – Caffè Tommaseo, San Spiridone, Bar Romi och osmizan i gränden, som ju är både inre och yttre. Något fjärde rör diktarnas alla platser – Cavana, Ponterosso, Via Rossetti och Caffè San Marco. Och något handlar om vännerna.
Som slutbild väljer jag ofta en vy över Canal Grande. Det vill jag göra den här gången också.
Tack för dina inspirerande bilder från Trieste! Dina tidigare resor har skapat en längtan i mig att åka dit. Tyvärr tillbringade pojkvännen en stressig tid där för några år sedan och vill nu inte resa tillbaka. Tills vidare tröstar jag mig med att vi skall till Berlin om en vecka – jag har redan kollat upp opera- och teaterprogrammet och gjort en lista på böcker att köpa.
Jenny B
Hej Jenny,
tack för din kommentar här. Med Trieste är det nog så att man först måste hitta ingångshålet till labyrinten för att alls kunna nå in i den här märkliga världen.