Att vara i världen

Ja, jag är ju här igen sedan flera dagar, trots allt ordande om Trieste, trots alla försök att fortsätta att vara där. Här är Zagreb. Och här är världen. När jag skriver detta är det fredag kväll och jag har just kommit tillbaka från stan, från en kväll på Milčec eller K&K, om ni tycker att det namnet är bättre. Det var tvåans spårvagn mot Savišće som tog mig hem, det är den som oftast gör det, när jag har varit i stan.

bild-6

I porten sprang jag på Roko som pratade högt i sin mobil. Han himlade med ögonen mot mig och gjorde en snurrande gest mot mobilen som betydde ”lång tid”. Vi ”gav varandra fem” som vi brukar – klatschljud i luften. Vi skrattade lite åt ljudet och så gick jag in. Jag tog hissen upp – helt i onödan, jag kan ju ta trappan – och strax därpå åkte jag ner igen med Londi för att ta henne på en kvällsrunda genom parken. Ett stråk av vårnatt slog emot oss. Och jag tänkte att livet är här och om vi vill drömma om en sommar på den lilla ön Silba, kan vi göra det härifrån.

Kommentera