Drömmen om Trieste

Vintern kör nu klorna djupt in i oss och jag gör motstånd på det där enkla sättet som innebär att jag tänker mig bort. Ja, inte bara i form av en dröm, utan som en plan. Trieste. Där brukar jag möta våren, för den kommer ju tidigare dit än hit till Zagreb. Här råder just nu Vinterbalkan och det är kallare än på många platser i Sverige. Men i Trieste andas havet. Jag tänker på havet och gränderna i Cavana. Och jag tänker på min hemliga triestinska plan, för någon gång kommer dagarna här i Zagreb att vara räknade och slut. Jag kommer att förlora mitt arbete, jag kommer att tröttna på att inte kunna tala på riktigt. Och då vill jag till Trieste, fastän det kanske inte alls är så självklart möjligt. Sådant här ska man kanske inte berätta. Jag vill dit för att jag känner mig hemma där, för att jag kan tala med människorna som en vuxen, för havet, för Canal Grande, för alla poeterna som gått längs dess gator, för Caffè San Marco, för att stadens ande talar direkt till mig och för att det finns platser som osmizan i gränden, där man under lyckliga dagar kan möta Elvio från de sju haven. Jag vill också till Trieste för att ändå inte helt förlora Balkan. Trieste sitter vid en av Balkans portar. Och Trieste är den vita trappan ner i havet.

vid Molo Audace, september 2014