Igår var det kinesiskt nyår och för första gången i mitt liv var jag med och firade det. Min kinesiska kollega Xiaoxiao hade bjudit in mig och några av de andra utländska lektorerna till ett stort dans- och akrobatikprogram i stora salen i konserthuset Lisinski. Ett utmärkande drag i det hela var något som man kanske kan kalla en minimalism. Rörelserna var återhållna, sprången nära marken och energin pulserade liksom runt inne i kropparna och kroppspyramiderna. Kanske kan man även beskriva det som ett slags komprimerad tid i rummet. Och mycket handlade om en extrem mjukhet och böjlighet. Vi fick också höra en av Pekingoperans sällsamma stämmor som flödade ut under en hög grön pärlbeströdd frisyr. Scenen var tyvärr för ljus för att det skulle gå att ta några bra bilder, men kanske anar man något i filmsnutten här.
Xiaoxiao berättade något hemlighetsfullt om det moment som på engelska heter ”face changing”. Hon sa att ingen vet hur det går till. Mannen som dansade det här numret (det är bara män som får göra detta) bytte gång på gång ansikte. Plötsligt hade han en kritvit uppsyn och sedan blev ansiktet grönt och buckligt och sedan stort och brandgult. Ytterligare rader av ansikten avlöste sedan varandra i toppen på denna mansgestalt.
En bild ur programhäftet:
